Sakta öppnade jag ögonen. Klockan visade på 02.30. Myggor surrade i tältabsiden. Några meter bort låg kajaken uppdragen på stranden invid Torneälven. Jag reste mig till sittande, drack kaffe med smörgås och sjönk sedan med en förnöjd suck tillbaka ned i sovsäcken. Det här var en stund att njuta av.

På fyrtiofem dagar hade jag fullbordat en fjärde HBB-paddling. Återstående timmar av den ljusa norrlandsnatten ville jag lättjefullt ligga stilla i behagfull visshet om att kroppen nu kunde vila ut. Att få må så bra, att få känna sig så trimmad och frisk. Vad är en bättre belöning än detta?

I början av maj hade jag paddlat ut från den gamla bron vid Svinesund och passerat under det nyligen resta spannet till den nya bron över sundet. Den långa svenska kusten låg framför mig. Den var mig så välbekant att olika avsnitt kunde spelas upp för mitt inre närhelst jag så önskade. Det var som att färdas i ett enda stort hemmavatten, allt kärare för varje gång.

Det blev dock en krävande paddling med mycket vind och vågor. Ofta gick jag långa omvägar för att undvika risken av att av den hårda vinden föras så långt ut till havs att jag skulle bli oförmögen att nå tillbaka till land. Noga hade jag sett över mina säkerhetszoner, väl medveten om att jag vid sjuttio års ålder inte var en lika stark paddlare som jag varit bara några år tidigare.

Under den gångna vintern hade lusten till en ny långfärd som vanligt ökat i styrka. Och det var just Sveriges kust som lockade mest. Under en löprunda i den kuperade Ursviksterrängen i Sundbyberg, där de flesta av mina lopp äger rum, togs beslutet. I terrängen finns det bland annat två härliga slingor, en på fem kilometer och en på tio. Just denna dag var jag ute på milspåret.

Det var torrt och fint i spåret. Vårsolens värme blandades med doft från tall och barr. Femkilometersslingan hade jag vid detta tillfälle sprungit sammanlagt sexhundrasjuttio gånger och nu var jag ute på milspåret för trehundrasjuttioandra gången. Det gick förstås långsammare än förr, då jag vid sextio års ålder satte personbästa på denna bana med tiden 45 minuter, 34 sekunder och 10 hundradelar. Numera låg det en utmaning i att springa milen under en timma. Mellantiden vid fem kilometer blev 29 minuter och 30 sekunder. Jag måste alltså springa andra halvan nästan lika fort som första för att klara utmaningen. Tankarna lekte i huvudet. Jag satt i kajaken till havs och var tvungen att nå land innan ovädret satte in. Det gällde att raska på. Vid åtta kilometer var tiden 47 minuter och 25 sekunder. Vid nio kilometer 53 minuter och 38 sekunder och i mål 59 minuter, 23 sekunder och 6 hundradelar. Det lyckades. Jag drog upp kajaken på land. Det fanns gott hopp att klara Sveriges kust.

Efter hand utkristalliseras olika höjdpunkter från varje företagen färd. I detta fall är det speciellt tre sådana som framträder tydligast. Den första gäller överfarterna av Laholmsbukten och Skälderviken. Hårda vindar och besvärlig sjö hade härskat längs hela Västkusten. Och så plötsligt, just när nämnda överfarter stod för dörren, öppnades ett fönster i vädret. Vinden dog ut, jag gick genaste kurs över Laholmsbukten och nådde Hovs Hallar innan sjöbrisen tog fart.

Tidigt följande morgon, långt före gryning, satte jag kurs mot Kullen på andra sidan Skälderviken. I havet utanför min lägerplats mittför Påarp på Bjärehalvön ligger några små skär och grynnor, som jag kvällen innan försökt memorera. Nu i mörkret var de osynliga, men ett mäktigt brus från bränningarna avslöjade deras positioner eftersom stor dyning bar in från havet. När jag gått klar och kom ut på djupt vatten var det fritt fram till Kullen. I bekväm långfärdslunk färdades jag sydvästvart genom ett hävande dyningslandskap. Över höger skuldra lyste skenet från fyren på Hallands Väderö. Rakt föröver, från toppen av varje dyning, syntes de välkomnande starka blänken från Kullens fyr. Efter tre timmar och sexton kilometer rundades Kullen i rodnande morgonljus. Strax därefter blåste en kraftig vind upp från sydost. ännu en gång hade en tidig start räddat mig från ett överfallsväder.

Den andra höjdpunkten ägde rum på land. Från min femfaldiga lägerplats på Rakö öster om Åhus i Hanöbukten, färdades jag i våldsam medvind mot de höga skelettornen vid Björkelund på Listerlandet. När jag äntligen rundade udden före Nogersund, kom jag i lä för västvinden som nu låg på gränsen till kulingstyrka. Med fastlandets skydd i babord paddlade jag bekvämt de sex kilometrarna fram till Listerhuvuds fyr. Härifrån läggs kursen vanligen mot den i nordost femton kilometer avlägsna Tärnö. Men denna dag var Tärnö lika oåtkomlig som om den legat på andra sidan Atlanten. Havet var vitskummande och synnerligen olämpligt att befara.

I Hörvik finns en skyddande hamn, men jag hoppades på en mera ostörd lägerplats. Och lyckan log mot mig. När jag centimeter för centimeter pressade kajaken framåt utanför hamnpiren, skymtade jag längre fram ett övergivet båtställe med en liten söndervittrad cementramp och en illa medfaren skyddsmur. Det låg vid Knutsäng söder om Krokas och var perfekt för mitt ändamål. Bra landning och tält helt i lä och väl undangömt. På denna underbara plats var det ett nöje att ligga inblåst. Jag lagade mat, kokte kaffe och såg ut över skådespelet på Pukaviksbukten. Sjörapporten varnade för styv kuling och mycket hårda kastvindar. Vinduppgiften från Hanö löd på väst tjugo meter i sekunden. Kastvindarna rusade fram där ute i svarta vågor med vitrykande skum samtidigt som det var lä och stilla vid lägerplatsen. Detta var färdens andra höjdpunkt.

Den tredje inträffade sista dagen långt i norr och tillhör en helt annan kategori. Jag började komma in i Torneälvens deltasystem. Denna gång valde jag en älvfåra väster om öarna Kuninkaankari och Öystinkari. Jag var inte säker på att den var framkomlig, kanske sandbankar eller stenar skulle hindra mig. I så fall skulle jag bara vända om och ta den gamla beprövade vägen, jag hade ingen särskild tid att passa. älvfåran var betydligt smalare än någon av de andra jag kände till. Växtligheten var rik längs stränderna och strömmen svag. På strandängar och mader lyste gula blommor och vatten kunde anas mellan ängarnas grästuvor.

Då, bakom en krök, fick jag på håll se en väldig älg. Den stora brungrå massan med de långa benen höjde sig över strandängens fauna. Någon vecka innan hade jag sett två älgar simma över ett sund, ta sig iland och försvinna in i skogen. Men de kunde inte mäta sig med detta ståtliga exemplar. Jag kom allt närmare och älgen tedde sig allt väldigare. Den hade all uppmärksamhet riktad mot mig, kanske den aldrig sett en kajakpaddlare förr. Till slut var jag så nära att det kändes som en lättnad när älgen vände på stället och satte av i gigantiska kliv med vattnet stänkande runt kroppen.

Jag var framme vid Virtakari udde och hade skonsamt landat på HBB-paddlarnas nya plats vid det lilla revet intill de två vita enslinjemärkena cirka sextio meter norr om John Waltaris grusstrand. Jag hade gått de få stegen till riksröse nummer 59, lagt handen på toppstenen, varvid färden blev avslutad, återvänt till kajaken, rest tältet och gått till vila.

Solen värmde, myggorna surrade. Nya krafter strömmade till kroppen under nattens gång. På morgonen satt jag längst ut på det lilla revet i fred för myggorna. Jag såg på älvens förbiströmmande vatten och mot Finland på andra sidan. Tältet stod nu i skugga och gav svalka när jag kröp in och stängde myggnätet för att dricka kaffe med bullar från Härnösand. Sedan lade jag mig på rygg ovanpå sovsäcken och slöt ögonen. Jag tänkte tillbaka på den långa färden.

I ett intensivt åskväder utanför Göteborgs redd hade jag fångats i våldsamma kastbyar. Med överkroppen platt liggande mot fördäcket hade jag med korta små paddeltag mödosamt avancerat genom yrande skum.

Längs hamnpirarna vid Helsingborg, där Öresund är som smalast, hade strömmen gått stridare än vid någon annan av mina förbipassager. Som vanligt hade fiskare stått i rader på pirarna med kastspön i högsta hugg.

Jag tänkte på gryningsdramatiken den 14 juni vid inloppet till sundet mellan Buskön och fastlandet söder om Pite Rönnskär i jämnhöjd med Åbyälvens utflöde. I storgropig sjö med frisk vind i ryggen, regn och dålig sikt hade jag passerat Timmarksgrundet och siktade mot sundet drygt en kilometer i norr.

Väster om sundet och Orrholmsudden skär en vik in i landet. Omgivande topografi gör viken förvillande lik ett sund. I en vädersituation som denna blir sjön allt värre ju närmare land man kommer. Det skulle bli skönt att slinka in i sundet och nå lugnt vatten.

Men framför mig blev surfvågorna allt vildare. Jag insåg plötsligt att jag hade gått in i viken istället för sundet. En återvändsgränd. Å nej, jag ville inte bli tvångslandad och inlåst här. Att vända en lång havskajak i hårt väder är en tung uppgift. Tiden var knapp. Om ett ögonblick skulle jag spolas upp på land.

Med stor tur och kanske en viss finurlighet lyckades jag i sista stund göra en halvpiruett på toppen av en vågkam när för– och akterskepp hängde i luften. Marginalen till land var då så snäv att aktern slog i botten mellan de invällande vågorna. Saktade arbetade jag mig ut genom brotten mot, som det kändes, säkerheten i havet.

När jag äntligen kom i rätt sund och tog en stilla kaffepaus i lä, tänkte jag på 1991 års färd. Då hade jag i halvskymning, disigt och lugnt väder också lurats av topografin just här och gjort samma navigeringsmiss. Förhoppningsvis kommer det inte att upprepas en tredje gång.

Förvisso hade det också funnits idylliska stunder med skrockande ejderådor och nykläckta ejderungar ivrigt letande efter första födan medan solstrimmor speglades i blanka vatten. Himlen hade målats av solens färgrika upp- och nedgångar. Regnbågar hade spänt vackra valv över skog och hav. Vid några sällsynta tillfällen hade månen så ymnigt spritt silversken över nattliga vågor att det i fantasin kändes som att färdas fram i ett hav av böljande lättmetall.

Slutligen tänkte jag på Sverigekartan hemma på väggen. Med det nya färdstreck, som kartan nu skulle berikas med, kommer strecken att löpa i sjudubbla led längs Sveriges kust. De har åstadkommits genom fyra HBB-paddlingar och tre etappaddlingar.

Jag sträckte ånyo vällustigt ut kroppen. Där ute flöt Torneälven oförtröttligt förbi. Tältet stod fortfarande svalt och skönt i skuggan. All övrig utrustning var packad och klar. Jag visste att en bil var på väg för att hämta mig. Men ännu hade jag några sköna timmar för mig själv och mina tankar.

Jim Danielsson's andra berättelser från paddlingarna år — 1991, 1996, 1999, 2009 eller 2014