Detta är ett försök att beskriva en kajakfärd företagen våren 1991. Sedan en tid var idén med Havspaddlarnas Blå Band etablerad och förankrad hos ett antal paddlare och intresserade. Jag ville nu göra en attack för att om möjligt bli innehavare av Blå Bandet.

   Som framgår av bilagda regler är antal dagar använda för paddlingen inte avgörande. Men inför mig själv hade jag satt en drömgräns vid femtio dagar. Inför färden kände jag mig i bättre trim än någonsin, i mogen ålder. Trots att det blev den kallaste, blåsigaste och blötaste våren på trettiosex år, lyckades jag klara den uppsatta gränsen och fullbordade paddlingen på fyrtiotre dagar.

   Tack vare de milda vintrarna hade jag från och med april 1987 paddlat varje månad åren runt. På senare tid har jag dessutom löptränat och även regelbundet kört ett program på gym. Därutöver hade jag fördelen av att kunna starta så pass tidigt på året innan det ännu är så varmt. Svalare väder är betydligt skonsammare mot kroppen och man förblir starkare och uthålligare. Jag känner mig oerhört rik och privilegierad som kan disponera min tid på detta sätt.

   Vidare var det till stor fördel för mig att jag sedan tidigare kände hela sträckan och således kunde göra frampaddlingar och ligga i läge inför de svåra passagerna.

   Den elfte juli 1991 sammanträdde Havspaddlarnas jury. Efter granskning av min färd konstaterades att den helt slutförts enligt reglerna och följaktligen godkändes densamma. Jag är nu rättmätig (och nog lite stolt) innehavare av Havspaddlarnas Blå Band. Det skulle glädja mig om jag snart får efterföljare.

   Låt mig säga det med en gång: Sveriges kust är min absoluta favoritsträcka att paddla. Här finns det mesta i skön omväxling. Allt från något litet grand av det stora Västerhavet med oskyddade kuststräckor och en del överfarter, om man så vill, till skyddade ö-myllrande skärgårdar och på vissa ställen storskog ända fram till vattenbrynet på ena hållet och öppet hav på det andra. Och inget tidvatten att brottas med.

   Detta visste jag när jag med en rysning av välbehag paddlade ut från Svinesundsbrons landfäste på svenska sidan, ty två gånger tidigare har jag paddlat hela svenska kusten, men då i etapper. Nu, den tredje gången, skulle jag göra ett försök att i ett sammanhängande svep avverka hela kustlinjen och på så sätt erövra Havspaddlarnas Blå Band.

   Det är den 21 april, klockan är 06.15. Med fullastad kajak glider jag ut på det spegelblanka vattnet i Svinesund. Temperaturen är minus fem grader och frosten lyser vit på min farkost. När jag efter några paddeltag vänder mig om, ser jag hur den uppgående solen färgar himlen röd bakom silhuetten av den högvälvda bron som förbinder Sverige med Norge. Här nerifrån ser bron hisnande hög ut där den spänner mellan de branta klippstränderna. Akteröver rör sig vattenytan i v-formade silverfärgade strimlor i det lätta svallet från min kajak. Jag sätter mig tillrätta och vänder blicken framåt. Snart öppnar sig det trånga sundet ut mot Singlefjorden - jag är på väg.

   Jag har mer last i kajaken än vid någon annan långfärd. Den plöjer djupt och värdigt sin väg fram längs den bergiga kusten mot Strömstad. Det är soligt och vinden är ännu svag. På däck börjar frosten långsamt smälta undan och de första små vågorna letar sig upp på skuggsidan av kajaken och spolar gradvis bort de återstående iskristallerna. Visst är kajaken tung, men i motsats till vad man först tror kommer jag tack vare det att färdas snabbare totalt sett. Jag behöver nämligen inte så ofta gå omvägar för tidsödande proviantering utan paddlar lugnt värdshus förbi. Mina medtagna 48 kilo konserver skulle komma att räcka ända till Haparanda - och bli över.

   Det tar lång tid innan jag ens stannar för bunkring av färskvaror och vatten. Har från start med mig bland annat fyra stycken ostar, tre liter filmjölk, fyra stycken brödlimpor, elva komma fem liter vatten. Färskvaror placerade längst ned i kölsvinet håller sig mycket länge, enär vattentemperaturen i havet ännu är låg.

   Frampå dagen skapar den ökande sydvästliga vinden motsjöar som studsar ut från de bohuslänska granitklipporna. Jag närmar mig en beryktad passage vid Tjurepannan där sjön ofta är svår. Har tillryggalagt 47 kilometer och söker en lägerplats för att följande morgon kunna vara fräsch och utvilad. Jag ser dagens etapp som en strategisk frampaddling inför den svåra passagen.

   Det är alltid något visst med den första lägerplatsen. Man får tillfälle till småjusteringar av utrustning och packning och man står på tröskeln redo att taga steget in i sin expedition. Bortom en grusstrand på Amundholmen lyser fjolårsgräset brunt. Ett rådjur står orörligt som en staty just på en liten plats där mitt tält säkert skall få rum. Både rådjur och jag är blickstilla. Det måste vara ett omen, det är säkert meningen att jag ska tälta just där. Till slut försvinner rådjuret i viga språng inåt ön. Jag strör tång över småstenarna på stranden och drar upp min kajak så skonsamt som möjligt. Med så tung last måste man välja landningsplats med omsorg. Snart är tältet uppe, dagens "kontorsarbete" utfört, middagen avnjuten och kajaken nattad. Jag förpuppar mig i sovsäcken och somnar omedelbart.

   Klockan 04.00 följande morgon paddlar jag ut i mörker. Temperaturen är nollgradig och vinden drar från sydost. Det börjar regna. Som väntat är det gropigt och stökigt i sjön utanför klipporna vid Tjurepannan. De inrullande vågorna kläms från flera håll.

   Jag kastar lystna blickar ut mot fyren Väcker, där bränningarna lyser vita i begynnande gryning. Två gånger tidigare har jag passerat här och avstått från försök att erövra den fyren, då jag tyckt sjön gått för hög. Även nu tänker jag först gå fyren förbi. Men jag känner mig stark och trygg i min tunga kajak som häver sig balanserat i motsjöarna. Så lägger jag beslutsamt om kursen, går rakt mot fyren, paddlar en ögel runt den och styr sydost i motvinden mot utsidorna av Pinnö och Otterön. Även här ute är de uppbromsande vågbergen respektingivande. Jag paddlar med högsta koncentration. Har dubbelcheckat kapell och linor. Här får ingenting hända.

   Det känns bra när jag kommer in i hjälpligt lä bakom Stora Klövskär. Ett kustbevakningsfartyg passerar i det smala sundet. Besättningen besvarar min hälsning. Jag tager fram termos och färdiggjorda mackor för att avnjuta nya dagens andrafika. Det blir tung motvindspaddling resten av dagen. Efter 50 kilometer slår jag läger på Grindholmen strax norr om Smögen. Svallet efter en utgående fiskebåt letar sig upp på klipporna nedanför tältet.

   På morgnarna är det ännu minusgrader. Men ljuset kommer allt tidigare och jag lockas till allt tidigare starter. Torsdagen den 25 april klockan 03.15 sitter jag före gryningen paddelklar i min kajak. Jag stöter ut från nattens lägerplats på ön Adeläget. Snart får jag uppleva ett vackert och sällsynt skådespel. Inne i lagunen ligger vattnet ännu som en mörk spegel, men för varje gång jag doppar paddelbladen i ytan bildas de vackraste mönster av fluorescerade vattenringar. Även bogsvallet från kajaken färgas, lyser och gnistrar i de mest underbara grönskimrande nyanser. Emellanåt rullar enstaka vattendroppar som självlysande små klot bort över vattenytan och ut i mörkret. Med vördnad och beundran inför naturens mångsidighet åser jag fascinerad detta vackra fenomen. Det känns som att paddla rakt in i sagans värld.

   Jag tror att alla paddlare har vissa vatten som de av olika anledningar har särskilt stor respekt för. För mig är Laholmsbukten ett sådant vatten. Jag har passerat Göteborgs skärgård och den alltmer öppna kusten utanför Varberg och Falkenberg och har just landstigit på Tylö, från vars högsta punkt jag blickar söderut. Sikten är god. Jag ser Hallandsåsens utlöpare mot Bjärehalvön och 24 kilometer bort skymtar Hallands Väderö som en mörk pannkaka vid horisonten.

   Visst kan man gå runt bukten istället för rakt över. Men det är en lång omväg och vid pålandsvind är sjön bara värre in mot land. Men idag drar vinden från nordost och enligt väderprognosen kommer den endast långsamt att öka. Jag vrider och vänder på huvudet, kastar blickar upp mot molnskyarna. Det känns bra i kroppen. Jag tar beslutet att snarast påbörja överfarten. Laddar med ett mål varm mat, fyller termosen och gör mackor klara för kommande havsfika.

   Vid alla överfarter, särskilt sådana då frånlandsvind råder, måste man inse att vinden snabbt kan öka, även om prognosen lyder annorlunda. En väderprognos är ju endast en prognos och ingen meteorolog kan till fullo förutse lokala fenomen. Man måste alltså känna sig stark och vara välutrustad med lättillgänglig proviant och beredd på åtskilliga timmars hård paddling, för att inte drivas ut till havs, i händelse av vindökning.

   För att snabbast möjligt komma i lä sätter jag sydlig kurs mot Hovs hallar på andra sidan bukten. Jag kastar vaksamma blickar österut, men vinden är oförändrad och har ännu inte ökat. Går upp i vindögat, intager kaffe och mackor. Jag är halvvägs över och justerar kursen med sikte på Torekov. Längre fram skymtar något vitt då och då mellan vågorna. Först när jag kommer riktigt nära ser jag att det är en död svan. Det känns tragiskt mitt därute på Laholmsbukten.

   Fortsätter med jämna rytmiska paddeltag för att hela tiden hålla min tunga kajak igång och utnyttja den levande kraften. Det känns fint när Bjärehalvön äntligen börjar komma in tvärs om babord. Lotsar in mot det långgrunda och folktomma havsbadet vid Torekov och reder mitt läger för natten.

   Nästa dag, den 27 april, blåser vinden med 6-11 meter i sekunden från nordost i mulet väder. Jag sätter kurs 208 grader ut på Skälderviken mot den 19 kilometer långt bort belägna Kullens fyr. Frånlandsvind och medvind är en svår kombination, som fordrar all respekt och allt omdöme. Jag vet att redan någon kilometer ut kommer sjön att växa och bryta. Medvinden ger mig en extra skjuts i ryggen och trots att jag minskar trycket i paddeltagen, för att kajaken skall hinna följa med i sjöarna, genomförs överfarten på endast två timmar och fyrtio minuter, motsvarande en fart av 7,125 kilometer i timmen.

   Jag har tagit med det mesta i beräkningen, till och med räknat med att något jag inte räknat med ska hända. Denna gång är det den starka sydliga strömmen som överraskar mig, när den sveper runt den klippiga udden. Efteråt har jag i häftet "Fyrar runt Sveriges kust" läst att strömmen här kan gå med en fart av 5 - 6 knop. De sista hundra meterna är strömskvalet intensivt och jag paddlar på toppen av min förmåga för att komma runt. Där dyker Kullens västra fyr upp, en liten drabant till stora fyren uppe på höjden.

   I lä bakom klippan är det nästan tyst och i ravinen på själva spetsen av udden häver sig inte havet märkbart. Detta är en av frånlandsvindens välsignelser, att man bekvämt kan ta sig i land. Småmysande paddlar jag in i ravinen och landar där jag vid tidigare förbifarter sett dånande bränningar gå höga.

   Regnet är rikligt denna vår. På sträckan från Kullen till Smygehuk regnar det oupphörligt, växlande mellan vanligt regn och hällregn. Detta i kombination med frisk vind ställer särskilt höga krav på expeditionsdisciplinen. Man får finna sig i att på morgonen sätta på sig de kläder som från dagen före eventuellt ännu är blöta samt se till att de kläder som är torra, förblir torra.

   Vid landning för lägerslagning gäller att snabbt försegla sittbrunnen med transportkapellet och från akterdäck lösgöra vattentäta påsen med tältet. Och sedan, när tältet är uppe och den utrustning och proviant som behövs för natten är under tak, ja då kommer guldstunden, när jag i torra kläder sitter i tältet och lagar välbehövlig middag. Innan dess har jag, oavsett hur hård dagens etapp än må ha varit, utfört kontorsarbetet, det vill säga ritat in och mätt dagens sträcka på mina internt numrerade kartblad samt infört noteringar i loggboken över uppmätt färdlängd, vindhastighet och eventuella unika händelser, för att slutligen ordna med de kartblad som kommer att behövas för nästa dagsetapp.

   Vid sjösättning under dessa regnperioder gäller förstås delvis omvända rutiner. Snabbt ned med den använda utrustningen i de vattentäta skotten. Sist rivs tältet och fastgörs i sin vattentäta påse på akterdäck. Därefter kvickt ned i sittbrunnen och på med kapellet. Efter en stunds paddling är jag behagligt varm och kan njuta av den speciella skönhet som rätt betraktat ett fallande regn kan utgöra.

   Regnet fortsätter att strömma ned. Sitter i kajaken i regn och vindlä under en halv meter bred utskjutande kant av en pir i Falsterbo kanal och avnjuter lunch. Någon decimeter vid sidan av mig bildar de hårt nedslående regndropparna mängder av små kratrar i vattenytan. Paddlar ut på Kämpingebukten mot Trelleborg väl vetande att det mest envisa regn kommer att upphöra någon gång och att solen åter kommer att lysa - men när?

   Vinden tager en kort andhämtningspaus, som om den samlar ihop sig inför nästa blåsperiod. Jag passerar bekvämt förbi Ystad och Simrishamn. Visserligen är det grått och vresigt med brusande surf förbi sandrevlarna utanför den bågformade udden vid Sandhammaren, vars vackra Heidenstam-fyr skymtar i gråvädret där inne bland dynerna, men jag hinner in i lä vid Gropahålet i Hanöbukten, innan vinden åter ökar.

   På eftermiddagen fredagen den 3 maj lämnar jag min skyddade lägerplats och bryter ut från Gropahålet i Hanöbuktens invällande pålandssjö och färdas mödosamt 21 kilometer i motvind, innan jag som planerat slår läger på Rakö nordost om Åhus.

   SMHI spår ytterligare ökande nordostlig vind och mera regn. Det blir, som så ofta på denna expedition, hård motvindspaddling. Befinner mig nu utanför Blekingekusten i Hanö sund och nalkas Listershuvud. Vid fyren där måste jag taga beslutet att antingen gå in i lä vid Hörvik eller gå rakt över Pukaviksbukten mot Tärnö. Dit är det 15 kilometer över öppet vatten i sned motvind och dålig sikt. I den gropiga sjön utanför fyren intager jag kaffe och bröd i min krängande kajak, sätter kurs 58 grader och påbörjar överfarten. I regndiset försvinner snart Hanö bakom min högra axel. En hemvändande fiskebåt skär min kurs, den ensamme fiskaren går ut på däck och ser länge efter mig.

   Efter en timmes paddling förbättras sikten temporärt och för en stund anar jag konturen av Tärnö långt därframme. Jag ligger nästan helt rätt i kurs. Hinner göra en korrigering efter ögonbäring innan ön åter försvinner i regnskyarna. Efter ytterligare två timmars paddling når jag lä bakom sydspetsen av Tärnö. Fortsätter färden ännu en timme innan jag i hällande regn och obarmhärtig vind finner möjlig tältplats och lyckas slå läger. Genom en glipa i absiden ser jag inifrån tältet hur vitsipporna utanför tyngs mot marken av tunga regndroppar.

   I Blekinge skärgård fortsätter den envisa nordostliga vinden att öka. Lika envist sjösätter jag varje dag och tager mig sakta fram. Jag har vinden emot mig snett från land, varför sjön inte är särskilt stor men det är tung paddling och genomsnittet på dagsetapperna sjunker. Det är den 5 maj och expeditionens femtonde dag. När jag i någorlunda lä bakom ett skär tager en kaffepaus, ser jag den första ejderkullen. Det är blåsigt och kallt och den skrockande ådan vaktar nervöst över sina pipande nykläckta dunungar.

   Utanför Karlskrona uppmäter jag vindhastigheten till 15 meter per sekund. Det är en fight inte bara om decimetrar utan även centimetrar och jag bränner mycket energi. Borta vid en sten har en trut fångat en halv meter lång ål. Snart lockas flera fåglar till platsen och enda möjligheten för truten att behålla bytet är att svälja ålen hel. Det är just vad truten försöker göra. Men ålen är lång och hur än truten med knyckiga rörelser försöker få ner ålen så sticker den ut ett par decimeter genom näbben. Kajaken har glidit närmare. Till sist lyfter truten och flyger iväg med halsen framsträckt på ett onaturligt sätt och ålen stickande ut.

   Den 7 maj blåser vinden hela dagen mellan 12 och 15 meter per sekund och det regnar ihållande. Rundningen av Torhamns udde, som bildar själva hörnet till Kalmarsund, blir dramatisk. Sjön bryter och dånar över grund och stenar utanför den låglänta stranden. För att gå fri från brotten tvingas jag långt ut från land och får Kalmarsunds vind och sjö rakt mot mig, när jag vrider kajaken norrut och saktar arbetar mig in till fiskeläget i Sandhamn, varifrån jag i kyligt väder går en skön promenad till Torhamn för att göra ett smärre inköp samt telefonera in min position. När jag senare slagit läger i den genomvåta terrängen i jämnhöjd med Truseryd, sitter jag i tältet och lyssnar på de välbekanta radiorösterna från SMHI. Meteorologerna känns som goda vänner, vilka osvikligt troget och punktligt återkommer på bestämda tider. Utanför smattrar regnet på tältduken och vinden viner i de vajande träden.

   I Kristianopel, som från sjösidan nås utan omvägar, går jag in för att komplettera färskvattenförrådet. Medan jag fyller dunkarna, händer det underbara efterlängtade: Vinden mojnar plötsligt ned, blå himmel börjar skymta bortom uppsprickande molntäcke. Kalmarsund lägger sig snabbt, det blir tystare, varmare och vänligare. Från Hagbyudd går jag rakt över mot det 17 kilometer avlägsna Kalmar. Det är vindstilla och fri sikt. I öster det blånande Öland, i väster det solbelysta Småland. Jag älskar att paddla i bleke, man avverkar kilometrarna snabbt, får bra betalt för varje paddeltag och kan bekvämt avnjuta lunch till havs.

   Staden Kalmar växer långsamt upp ur havet. Öster om slottet ser ännu Tjärhovet ut som en ö, innan även väg- och järnvägsbanken höjer sig över horisonten och bildar fastlandsförbindelse. Landstiger på Grimskär, Kalmars gamla medeltida fästningsö och ser in mot staden, där tre av Blå Bandets hedersmedlemmar är bosatta, nämligen Jan, Tomas och Gustav Herstad. De som så förtjänstfullt genomförde sin lyckade Sverigepaddling år 1989.

   I ett par dagar får jag njuta av svaga vindar och uppehållsväder. Passerar S:t Anna skärgård, där en annan hedersmedlem, Olle Perlefelt, som år 1986 genomförde sin långa paddling och blev Blå Bandets första invalda hedersmedlem, har sin sommarbostad.

   I det stilla och klara vädret sträcker jag ut ordentligt och går så rakt som möjligt. Utanför Oskarshamn paddlar jag en obruten linje från Norstö via Furö till Simpevarp och har, via Mönsterås sulfatfabriks skorstenar akteröver och kärnkraftsverkets föröver, perfekta bäringar. Över Bråviken genar jag direkt på Femöreshuvud och når så småningom Stockholms södra skärgård, innan frisk vind och regn åter sätter in.

   Det finns stunder under en långfärd då själva paddlingen sker automatiskt medan tankarna vandrar bakåt eller framåt i tiden. Hjärnan plockar fram bilder från länge sedan, betraktar dem en stund och stoppar sedan tillbaka dem i arkivet. Ibland kanske man löser ett problem man funderat på och blir häpen över hur enkelt det egentligen är.

   Och någon gång kanske man ägnar sig åt lite matematik. Som detta med mina topografiska kartor över Sveriges kust. 97 stycken "grönsaksblad" har jag med mig i kajaken. Om jag per dagsetapp avverkar i genomsnitt 2 stycken kartblad, så kommer jag med 1,5 dagars marginal att klara min uppsatta drömgräns på 50 dagar.

   Eller som detta med frågan jag får ibland: "Hur länge har du paddlat?" Ja, hur länge har jag paddlat egentligen? Jag är i den unika situationen att jag vet exakt hur länge och hur långt jag paddlat. På frågan brukar jag svara: "Nästan tre år." Reaktionen brukar först bli: "Jaså, inte längre." Men efter en förklaring att de nästan tre åren avser effektiv tid, klarnar begreppen. Mitt första paddeltag i egen farkost tog jag visserligen den 31 juli 1981, men till och med den 2 juni 1991, då jag landsteg i Haparanda, har jag paddlat 39.083 kilometer på 1.045 dagar. Det betyder, att om du imorgon sätter dig i en kajak och under varje dag paddlar 37,4 kilometer i genomsnitt per dag under 1.045 dagar i sträck, så uppnår du den distansen.

   Jag börjar slå på miniräknaren för att försöka fastställa hur många paddeltag jag kommer att ta under denna färd. Medvind och motvind beaktat, brukar min genomsnittsfart ligga mellan 4,5 och 6,5 kilometer per timma, antag 5,5 kilometer per timma. Frekvensen på mina paddeltag varierar mellan 56 och 64 paddeltag per minut, antag 60 per minut d.v.s. 3.600 paddeltag per timma.

   Om färdens totala längd blir som beräknat cirka 2.300 kilometer och om jag håller antagen genomsnittsfart av 5,5 kilometer per timma, uppgår antal använda paddeltimmar till 418 stycken. Multiplicerat med paddelfrekvensen 3.600 per timma gör totalt 1.504.800 paddeltag.

   Det är då lätt att förstå att det finns stor anledning att lägga ned omsorg på sin paddelteknik för undvikande av skador, en av anledningarna till att jag paddlar med nästan ovinklad paddel, utom i hård motvind.

   I kallt och regnigt klimat är det förstås viktigt att vara torr om händerna. Den ovinklade paddeln ger överlägset den torraste paddlingen. Om paddelhandskarna dessutom är tejpade vid skaftet, skyddas man även vid regn mot annars längs skaftet i handskarna inrinnande regnvatten.

   Inför planerade färder i kallt klimat är det klokt och intressant att studera den gamla arktiska paddeltekniken, där händerna inte fördes över axelhöjd och aldrig någonsin vidrörde vattenytan, utom vid särskilt avancerade manövrar.

   Sällan märks skillnaden mellan skärgårds- och havspaddling så markant, som när man i frisk nordlig vind lämnar den skyddande skärgården söder om Öregrund och går ut bland Öregrundsgrepens havsvågor.

   Via för mig välkända Kanholmsfjärden, med överfallsväder i form av åska och vindbyar söder om Möja, förbi Kapellskär och genom Väddö kanal, har jag nått Öregrund, bunkrat upp färskvatten och dagligvaror. Återigen blåser det ständigt och regnar ymnigt. Kanske jag i rådande väder blir fördröjd uppåt öppna avsnitten vid Gävlebukten och då känns det bra att ha välfyllda förråd.

   På gränsen till upprymdhet klättrar jag över vågbergen. Kajaken är åter maxlastad men i de långa sjöarna går den hela tiden ovanpå och tar inget vatten över sig. I öster har Gräsö tonat bort i diset. Det är dags att söka lä och vila för natten. På Långhällan i mynningen av Kallrigafjärden slår jag läger på en av mina gamla tältplatser.

   Jag tänker på gamle långfärdaren Elis Sundqvist. År 1936 passerade han dessa vatten på sin färd från Stockholm till Hudiksvall. På sin vackra medryckande svenska beskrev han färden i en artikel som infördes 1937 i nummer ett av tidningen Kanotsport. Med benäget tillstånd av Elis är kopia av hans artikel bifogad i slutet av detta häfte.

   Följande dag, den 17 maj, är det tufft och regnigt väder med pålandssjö längs Upplandskusten. Dagsetappen mäter endast sex kilometer, när jag finner för gott att slå läger på en liten strandäng inne i en arkipelag av steniga öar med granskog. Den lilla ängen är sank. Med ett par fång av fjolårsvass gör jag en bädd för tältet. Torr vass har sedan urminnes tider använts som isoleringsmaterial och det fungerar alldeles utmärkt.

   Vinden avtar något. Jag passerar Gävlebukten bekvämare än väntat och går på utsidan av Iggön för att undvika det på grund av landhöjningen uppgrundade sundet mellan ön och fastlandet, det sund som Elis Sundqvist år 1936 utan problem paddlade igenom. Visserligen kan man vid högvatten fortfarande ta sig igenom och man bryter alltså inte mot Havspaddlarnas regler, även om det bitvis fordras att man kliver ur kajaken och drar sin farkost på samma sätt Humphrey Bogart gjorde i filmen African Queen.

   På expeditionens 31:a dag, den 21 maj, med Hornslandet inom synhåll, har jag redan på förmiddagen gått i lä. Morgonen började så lovande med orrspel till den uppgående solen. Men motvinden ökade upp till tolv meter per sekund, bättre då att slå tält en extragång, laga mat och samla krafter.

   Mot kvällen avtar vinden alltmer. Jag rundar Hornslandsudde, ser Agö fyr i söder, njuter av färden längs Hornslandets säregna kust med terasserade grusstränder från forn- och nutid. Det börjar bli sent. Månen lyser över hav och skogar, så trots den sena timmen, blir det aldrig riktigt mörkt och jag hittar ganska lätt min tältplats på Hästholmen, nordväst om Kuggören.

   Nordanvinden består med endast korta avbrott. Jag testar kroppen med en 17-timmars och en 20-timmars hård motvindspaddling. Varje morgon vaknar kroppen utvilad, ivrig att påbörja en ny etapp. Vilken lycka, vilken njutning att få må så bra. Faktiskt en av färdens finaste förmåner att få känna sig så fullkomligt frisk - ett faktum jag ödmjukt och tacksamt tänker på varje dag.

   Höga kusten kan vara svårpaddlad, men denna gång har jag tur. Inga kulingvarningar utfärdade och det regnar alltmer sällan. Björkarna är klädda i vårskrud och längs Sannasundet, norr om Härnösand, lyser de ljust gröna. Här ser jag det sista svanparet och ejdrarna börjar växlas ut mot svärtor, men orrarna spelar oförtröttligt på berg och myrängar.

   Från ön Väster-Värnsningarna gör jag en arton kilometer lång havspaddling till Skagsudde, dit jag når samtidigt som en bogserbåt stretar med ett timmersläp på väg mot den stora sulfatfabriken i Husum.

   Även över Degerfjärden kan jag sätta genaste kursen och landar snart på Långbroudden. Det är som om jag passerat en klimatzon. Lövträden är åter helt kala och gräset brunt. För mig som färdas söderifrån, känns det som att vara återförflyttad till mars månad eller tidig april.

   Långsamt ebbar den stora regnperioden ut och vädret stabiliseras. Visserligen sveps fortfarande kall ishavsluft ned längs kusten med de nordliga vindarna. Men soltimmarna ökar och jag får uppleva glimrande dagar under resten av färden.

   Passerar Bjuröklubb i solglittrande brytande motsjö och når Skelleftehamn, där jag utan större omväg kan paddla nästan fram till handelsbutiken. Gör sista inköpet av färskvaror, som nu kommer att räcka fram till Haparanda. Därmed undviker jag den ibland tunga inpaddlingen till Luleå och kan istället passera staden långt ut i den vackra skärgården.

   På utsidan av Stora Hindersön i Harufjärden ligger gammal packis, uppknuffad av vågorna bland stenblocken på stranden. Från packisen faller solbelysta smältvattendroppar. De blänker och glittrar som pärlhalsband i luften. På fördäck har jag dukat upp kaffe med bullar. Luften är kristallklar och det är fri sikt till horisonten. Jag njuter vällustigt.

   Plötsligt, tycker jag, är jag redan norr om Seskarö och går nordost mot utloppet av Torneälven. Det är ännu ganska mycket vatten i älven och den utgående strömmen är mäktig. Jag följer båtleden, som stryker finska sidan upp. En gång tidigare har jag paddlat motströms uppför älven, men det var senare på året med mindre vatten och svagare ström.

   Nu låter jag kajaken försiktigt färjas över till svenska sidan. Älven är bred med strömvirvlar här och var. Avsiktligt får strömmen föra mig baklänges i jämnhöjd med udden vid älvens mynning. Där på udden vid Virtakari landstiger jag intill riksröse nummer 59 - en säker och trygg landstigningsplats där man över huvud taget inte behöver gå upp i älven. Det är den 2 juni klockan 19.50. På fyrtiotre dagar har jag färdats 2.297 kilometer. Jag är framme.

   Jag sitter vid stranden av Torneälven. Tänker tillbaka på min färd längs Sveriges kust. Tänker på morgonen den 21 april då jag i minus fem grader och på Svinesunds spegelblanka vatten gick ut på första dagens etapp. På rådjuret som stod stilla som en staty. På motsjöarna bland Bohusläns klippiga öar. Hur jag i regn och blåst färdades strax utanför surfzonerna längs Hallands och Skånes vidsträckta sandstränder.
   Jag tänker på hur jag bävade inför överfarterna av Laholmsbukten och Skälderviken. På Blekinges ekar och vitsippor. På molnformationerna över smålandskusten och Ölands blånande silhuett längs Kalmarsund. På ö-rikena genom Misterhult, Gryt och S:t Anna och de välkända vattnen i Stockholms skärgård. På Upplands steniga kust med örn och fiskgjuse. På Gävlebuktens och Sundsvallsbuktens öppna mäktighet. Hälsinglands och Ångermanlands blåtonade höjder in över land. Jag tänker på Luleå skärgårds olövade björkar med lila grenverk och vita stammar mot mörka norrlandsgranar. Det underbara nordiska ljuset och den märkliga känslan av att vara återförflyttad till tidig förvår. På den sköna och samtidigt lite vemodiga känslan när broarna mellan Sverige och Finland dök upp i Torneälven.
   På allt detta tänker jag, när jag stiger in i den väntande bilen för hemfärd och låter blicken en sista gång svepa ut över Torneälven. Och inom mig vet jag - jag vill göra det igen.

Total Vikt: 234,5 kg