1996 HBB var inne på sitt femte år. Nio paddlare hade genomfört godkända färder längs hela Sveriges kust från norska gränsen vid Svinesund till riksröse nr 59 strax söder om Haparanda. Ove Emanuelsson hade 1995 förbättrat mitt 43 dagars rekord med två dagar till 41 dagar genom att paddla 2.304 kilometer med ett dagsgenomsnitt av 56,195 kilometer.
Färdberättelsen om min första HBB-paddling 1991 slutar med orden "Och inom mig vet jag – jag vill göra det igen". Och nu var det dags. Hela vintern hade jag förberett mig. Jag skulle ånyo paddla Sveriges kust och jag skulle sikta på nytt rekord. Äntligen sköt jag ut min fullastade kajak från det gamla färjeläget nere vid den höga bron över Svinesund. Det var tio sekunder efter midnatt mellan den 28 och 29 maj. Jag var på väg igen.
I nattens mörker plöjde min gamla förstärkta Icefloe djupt i vattnet. Proviant, utrustning och kajak vägde tillsammans 156,7 kilo. Med min egen kroppsvikt 67 kilo blev ekipagets totalvikt 223,7 kilo så här i början på färden innan jag hunnit äta mig in i kajaken. Jag kände mig rik. Med så mycket mat och vatten ombord behövde jag inte tänka på nyproviantering inom överskådlig framtid.
Längs den bergiga kusten ned mot Strömstad studsade vågorna ut från branta klippor, som bara svagt skymtade i vårnatten. Vid sextiden på morgonen ökade motvind och sjö. Snart blev omständigheterna så pass besvärliga att jag sökte lä i en bukt på Norra Öddö, slog upp tältet, åt och kröp ned i sovsäcken. Efter sex timmars paddling låg jag inblåst. Just en fin början på ett rekordförsök. Men jag gladde mig åt att höra vårens första gök gala inifrån ön.
Några timmars slummer senare minskade vindfladdret i tältet, bränningarna avtog och solen tittade fram. Snabbt "Klart skepp" och iväg. Passerade beryktade och sägenomspunna Tjurepannan och tog därmed "ledning i loppet" jämfört med min 1991 års HBB-färd, då jag första dagen slog läger redan före denna av många sjöfarare fruktade passage. Det blev överhuvud taget mycket inspirerande att hela tiden ha "körschemat" från -91 att gå på.
Men så på fjärde dagen tvingades jag av en motvind på 12 sekundmeter att slå läger på de kala och låglänta Småbräkorna utanför Särö. Jag välsignade mitt nya lilla tunneltält som jag först förankrade och sedan satte upp utan större svårigheter trots den kraftiga vinden. Men jag halkade bakåt i körschemat.
Följande dag paddlade jag med stor möda 51 kilometer i frisk sydvästvind till Bondaholmen norr om Varberg. Under matlagningen lovade en knastrande sjörapport svag växlande vind för morgondagen och därefter ökande vind. "Synd att jag inte är framme vid Laholmsbukten", tänkte jag, "perfekt väder för överfarten." Knappt var tanken tänkt förrän fröet till en idé redan växt till ett moget beslut; med en tidig start skulle jag försöka nå Laholmsbukten och få en chans att göra överfarten till Hallands Väderö innan vädret hårdnade till.
Efter någon timma i sovsäcken rev jag snabbt läger och klockan 01.40 rådde "klart Skepp". Jag beräknade sträckan till litet över 90 kilometer. 19 timmar och 30 minuter senare landsteg jag på Hallands Väderö, vilade i 4 timmar, paddlade rakt över Skälderviken mot Kullen i ökande motvind in i Öresund och avslutade sjunde dagen vid Borstahusen, en dag tidigare än 1991.
Denna rush över de stora vattnen skulle visa sig vara avgörande för att rekordförsöket faktiskt blev lyckat. Vid en mera normal dagsetapp hade jag inte hunnit över den stora bukten innan vindarna ökade och jag hade fastnat på "fel" sida.
Med envis paddling tog jag mig runt Skånes kust till Blekinge med långa dagar i kajaken och jag höjde mitt dagsgenomsnitt till 60 kilometer. Jag låg nu tre dagar före 1991 års schema. Varannan dag hade jag tio sekunders kontakt via mobiltelefon med Gun i hemmet. Batteriet räckte hela vägen utan laddning.
På dag 13 klockan 03.05 lämnade jag min lägerplats på Dunsön söder om Ronneby. Det var så mörkt och så tät dimma att jag inte kunde se den däcksmonterade kompassen. Tog loss kompassen och höll den i vänster hand samtidigt som jag paddlade och kollade kursen varje gång handen med kompassen och mitt armbandsur svepte förbi i ögonhöjd. På detta sätt precisionsnavigerade jag tills gryningen kom och dimman avlöstes av åska och skyfall i Karlskronas skärgård, varpå jag rundade Torhamns udde och gick in i Kalmar sund.
Nu följde en fridfull färd norrut där min kropp fysiskt arbetade som motor i kajaken medan själ och sinne var ute på egna långa färder både bakåt och framåt i tiden och jag njöt helhjärtat av detta färdsätt. Som en enkel enhet i hav och natur rann mitt ekipage ständigt mot norr. Jag tyckte sjöfåglarna talade till mig där ute på vattnet, jag tyckte träden viskade till mig när jag i tysthet slog läger. Självklarheten i och förvissningen om att alla mina färder en gång tar slut, tycktes ge mig en utökad förmåga att se och uppleva inte bara det fina runt ikring mig, utan även det som låg långt bortom mitt synfält. Jag tycktes inkapslad i en nästan helig ensamhet där ute i havet. Städer, byar, människor fanns där inne på land. Jag sökte dem inte, de många människor som betytt och betyder något för mig finns alltid inom mig. Allt övrigt ville ag bort ifrån. För mig är detta en stor del av ensamfärdens behållning.
I ett enda långt paddelrus passerade jag Stockholms skärgård, Gävlebukten, Hornslandet och på dag 31 slog jag läger på Björkåsskäret söder om Bjuröklubb och låg nu sju dagar före jämfört med –91. Kroppen kändes stark och viljan fanns, men ännu kunde några motvindskulingar lura mig på det rekord, som jag förvisso så gärna ville erövra. Men på dag 32 och 33 lyckades jag paddla 84 och 82 kilometer. Nu var det 107 kilometer kvar till mål. Skulle jag klara det på en dag och få en rekordnotering på 34 dagar? Nej, min styrka räckte inte till, en frisk ostlig motvind sög musten ur mig efter 55 kilometer, jag gick i lä, reste tältet, åt rejält, slöt ögonen och sov i två timmar.
Klockan 23.45, alltså en kvart före midnatt till sista paddeldagen, började jag paddla de sista 52 kilometrarna på denna min andra HBB-färd. Strömmen från Torne älv bromsade min framfart men snart landade jag på välbekanta lilla grusstranden på Virtakari udde, gick de få stegen upp till riksröse nr 59 och lade handen på toppstenen. Klockan var 16.30 på dag 35. Jag var framme, färden var slut.
Mitt nysatta rekord på 35 dagar (2.252 km, dagsgenomsnitt 64,343 km) blev inte långlivat. 1997 paddlade Jan Andersson och Lars Brindt sträckan på 32 dagar (2.180 km, dagsgenomsnitt 68,125 km). 1998 gjorde jag tre misslyckade försök att återta rekordet (avbröt samtliga). 1999 startade jag min tredje fullbordade HBB-paddling.
