Sommaren led mot sitt slut och hösten närmade sig, både i natur och kropp. Till våren ville jag göra en långfärd av betydelse. Kanske den sista i min kajak.

Havspaddlarnas Blå Band, en paddling från Svinesund till Haparanda, har en klass för äldre veteraner. Paddlarna ska vid start ha fyllt 80 år. Det passar mig. I sanning hade jag i fem år mentalt och fysiskt förberett mig för denna färd. Nu var stunden inne.

Säkerhetsmässigt kände jag mig trygg i min eskimåsväng. Speciellt som jag nyligen upplevt min första ofrivilliga kapsejsning. Den inträffade i blåsigt väder på Mälaren, mest på grund av ouppmärksamhet på ett undervattensgrund i min väg. En flatbottnad arbetsbåt med lyftkran rev upp rejäla och tvära svallvågor som spolade upp mitt ekipage på grundet och stjälpte mig upp o ner på andra sidan. Där hängde jag plötsligt under kajaken med huvudet nedåt, faktiskt en välbekant position efter mer än 25 000 övningsrollar. Utan att bli chockad eller ens tänka, lade jag paddeln rätt och rollade upp i första försöket. Jag kände hur den vattentäta och välpackade påsen på akterdäck hjälpte till som ett flöte i rollen.
Vid träning att ta mig upp i kajaken på djupt vatten om jag hamnat utanför sittbrunnen, hade jag däremot stora svårigheter att klara i full expeditionsutrustning. En sådan situation skulle vara mycket farlig för mig, räddningen vore nog endast en re-entry and roll.

Nåväl. Den 15 maj 2014 sjösatte jag min Ouest havskajak vid startplatsen i Svinesund. Ekipagets totalvikt uppgick till 224 kilo. När jag väl fick upp farten på den tungt lastade kajaken gick det nästan av sig själv, tyckte jag. Denna första dag paddlade jag 62 km, en distans jag inte kunde upprepa förrän de allra sista dagarna.

Hela färdens längd blev 2460 km och det tog mig hela 65 dagar att nå Virtakari udde i Haparanda. Den långa tiden delvis beroende på nordliga motvindar som vid ett tillfälle blåste 16 dagar i sträck, men nog mest på min ålder.

Från start var jag programmerad att inte avbryta färden oavsett hur dåligt vädret än skulle bli eller hur lång tid det skulle ta. Endast en olycka eller medicinska skäl skulle få stopp på mig.

Just medicinska skäl hotade runt hörnet. Sedan en tid hade ett carpaltunnelsyndrom utvecklats i båda händerna d.v.s. av olika anledningar har utrymmet för senor och nerver i handleder och handflator krympt med påföljd att domningar och okänslighet uppstått i händerna. Jag visste att operation var förestående, men jag trodde mig först kunna genomföra paddlingen.

Jag undvek som vanligt att slå läger i hamnar och på campingplatser om minsta möjlighet fanns att nå enskilda och gärna gömda tältplatser som jag kände till sedan tidigare. Med tanke på min numera avtagande styrka valde jag omsorgsfullt färdvägen. För första gången gick jag t.ex. inte som tidigare rakt över Laholmsbukten från Tylön till Hallands Väderö eller Torekov utan i ostadigt väder runt hela bukten. Skälderviken passerade jag däremot med genaste kurs till Kullen i bra väder för att sedan nöjd slå läger 1 km söder om Mölle.

Så fortsatte färden och jag sökte hela tiden skonsammaste grepp runt paddeln för mina handleders skull. Bortsett från två tillbud efter Iggön och en verklig kraftsamling vid Tavastudden efter Holmsund inträffade inget skrämmande.
Vid incidenterna efter Iggön pressade tvära och lömska vågor två gången ned överkropp och huvud i vattnet, båda gångerna rollade jag upp med en kvartsroll. Vid Tavastudden hindrade länge en hård frånlandsvind mig att nå lä. Vänster armbåge blev under den mycket hård paddlingen överansträngd och smärtade intensivt.

De följande dagarna förevisade jag en något annorlunda paddelstil. Smärtan i armbågen var överkomlig så länge jag paddlade med helt rak arm. Händerna klarade sig hyfsat om jag höll paddeln så nära fingertopparna som möjligt. En kvissla på vänster skinka hade utvecklats till en liten böld. Med sned kroppsställning, med vikten enbart på höger skinka och vänster en bit upp i luften, tog jag mig fram som en flaxande kråka. Efter några dagar fungerade armbågen normalt, men bölden bestod och domningarna i händerna ökade.

När jag några enstaka gånger var inblåst, låg jag i tältet och tänkte på bl.a. tidigare färder. Min färd 1989 från Norra Ishavet och söderut står ju i en klass för sig. Men trots allt, om den här färden i min ålder fullbordades, kändes det som om den skulle bli "Kronan på verket".

Och den blev verkligen fullbordad. Den 18 juli i Torne älv började jag skymta Virtakari udde och snart satte jag också foten på fast mark vid de vita enslinjemärkena inte långt från riksröse nr 59.

Nu återstod det bästa på hela färden. Min underbara fru körde bil mer än 100 mil från Solna för att hämta mig. Jag hade dagligen skickat SMS till henne med uppgifter om positioner. Det kan vara mer påfrestande att gå hemma än att vara med på färden.

Hemkommen blev jag efter diverse undersökningar opererad i båda händerna och blev paddelklar en månad därefter.

Nu är det slut på de riktigt långa färderna.