Med sina klippiga stränder utgör det långsmala Svinesund en naturlig gräns mellan Norge och Sverige. Där sundet är smalast och strömmen starkast ligger det gamla färjeläget. Platsen utstrålar en oemotståndlig magi.

Långt före bilarnas och den högvälvda brons tid bromsades hästfororna ned för de branta backarna, forslades med den lilla färjan över sundet och stretade uppför backarna på motsatta sidan. Körkarlar, hästar, seldon och vagnar sattes på prov. Färjkarlarnas skicklighet var också avgörande för en lyckosam passage.

Även sentida HBB-paddlare möts av platsens magi. Här lastar och sjösätter de sina kajaker och påbörjar den långa färden. Och nu år 1999 var det åter dags för mig. Strax efter midnatt mellan den 15 och 16 maj startade jag ännu en Sverige-paddling, min tredje för HBB och min femte totalt - två gånger under yrkesverksamma tiden med begränsad ledighet paddlade jag nämligen kusten i etapper.

Rekordet hölls ännu av Jan Andersson och Lars Brindt med 32 dagar. Under 1998 hade jag gjort tre misslyckade och avbrutna försök att återta rekordet. Jag hade nu delat min paddelsträcka 2.252 kilometer från år 1996 med 31 dagar och visste att det dels fordrades ett dagsgenomsnitt av 72,645 kilometer för att notera nytt rekord, förutsatt att sträckan inte blev längre än den från år 1996. På kartorna hade jag markerat var jag varje dag måste befinna mig för att hålla tempot. Som extra kontroll ingick 31 st små mjölkpaket i provianten. Jag skulle förbruka ett om dagen. Om de räckte ända fram skulle jag nå rekordet.

Det började inte heller denna gång så bra. Under packning av kajaken på stranden kvällen före avfärd, förlorade jag ett ögonblick balansen. Vänster arm var långt inne i aktre lastutrymmet. Den spända muskeln klämdes hårt mellan sargkanten och min fallande kropp. Det tog värre än jag först trodde.

I nattens mörker strax efter start tilltog smärtan i armen och omöjliggjorde paddelföring på normalt sätt. Med ett kort doppande av paddeln med rak vänsterarm och ett kraftigt tag med högern jämte roderkompensation, avverkade jag på 18 timmar 88 kilometer första dagen. Armen var gul och blå. Andra dagen paddlade jag 77 kilometer på 16 timmar, tredje 81 kilometer på 17 timmar, fjärde 91 kilometer på 19 timmar och 20 minuter och hade då nått Hallands Väderö. Armen var nu blå och svart men smärtan var nästan borta och jag paddlade normalt igen.

Efter hand föll jag in i en bekväm lunk. Frukost, lunch, kaffe, energikakor och övrig förplägnad intogs ombord, i lyckliga stunder i medvind, varvid jag gled några hundra meter under måltidens gång. Jag åt ofta men lite varje gång och gick endast marginellt ned i vikt.

Emellanåt, när tillfälle gavs, pressade jag in kajaken i en vassrugge eller ställde den på grund, kröp längre ned i sittbrunnen, la huvudet på packpåsen och slumrade in en stund. Speciellt i vassruggen njöt jag, gömd för yttervärlden med susande musik från av lätt vind vajande strån. Först när lägerslagning blev aktuell lämnade jag den ombonade bekvämligheten i sittbrunnen.

Att paddla kusten i etapper, som jag gjort två gånger, har väl sin särskilda charm, men det är också förenat med många landtransporter till och från och förtrollningen bryts gång på gång. Men som sagt, därtill var jag nödd och tvungen. Däremot att färdas längs hela kusten i ett enda svep, att vistas där ute i havsriket i exklusiv och lyxig ensamhet, att slutligen sitta vid strandkanten till Torne älv och se tillbaka på en färd som ofrånkomligen givit ökad insikt om både natur och eget liv, det känns för mig som paddling i en annan division.

En finsk paddlare vid namn Petri Sutinen färdades just nu mig ovetande längs Norges kust söderut. Han fortsatte omedelbart längs Sveriges kust med en HBB-paddling som skulle komma att låta tala om sig.

På dag 23 passerade jag Härnösand. Mitt dagsgenomsnitt var då 72,478 kilometer. Eftersom jag paddlat genare än år 1996, låg jag på rekordtempo. Några dagars envis motvind utmed övre norrlandskusten sänkte dock genomsnittet. På Degerfjärden och Nordmalingfjärden fick jag tung sjö emot mig. Den nordvästliga motvinden blåste mellan sex och elva sekundmeter. All bonus jag paddlat in utraderades.

Men sjörapporten spådde omslag till sydlig vind. Jag ställde tältet oskyddat på sydsidan av en ö, så jag säkert skulle vakna om vinden verkligen vände. Vid ettiden på natten började vågor slå mot stranden och tältduken fladdrade - vinden hade vänt. Jag fortsatte omgående norrut.

Livet var gott. Kroppen kändes senig och stark. Jag paddlade mellan 16 och 20 timmar varje dygn. Med ett sista pass på 99 kilometer nådde jag på dag 30 Virtakari udde vid Torneälvens utlopp. Klockan 21 lade jag handen på riksröse nr 59. Rekordet var sänkt med två dagar. Jag hade paddlat 2.212 kilometer med ett dagsgenomsnitt av 73,733 kilometer.

Och jag hade ett mjölkpaket kvar.

Mitt nya rekord blev ännu mer kortlivat än det jag noterade år 1996. Den suveräne Petri Sutinen gick senare samma år iland på tiden 23 dagar. Han paddlade 2.119 kilometer med ett dagsgenomsnitt av 92,130 kilometer. Det kändes helt rätt, ja faktiskt som en ära, att få överlämna rekordet till Petri - en man i sina bästa år, friluftsmänniska sen barnsben och en paddlare som behärskar kajakpaddlingens alla grenar. Dessutom, ett rekord med rätt kvalitet ska inte kunna hållas av en 65-åring. Veteranrekordet är dock i skrivande stund ännu mitt.

Kan Petris rekord slås? Ja, det tror jag. Antingen av Petri själv eller av en annan paddlare som också besitter de speciella egenskaper som fordras. Här finns ingen penningsumma som lockar. Här finns inga specialsträckor, matdepåer eller obligatoriska vilostunder. Här fordras en paddlare med omdöme och förmåga att kunna utnyttja sina fysiska och mentala säkerhetszoner till det yttersta och ändå förbli inom desamma. Här fordras en paddlare som i ensamhet och ofta längs ödslig kust kan upprätthålla ett dagsgenomsnitt av 100 kilometer dag efter dag i bleke, dimma, regn, sol, vind, sjö och mörker.

Finns, förutom Petri, en sådan paddlare?

  Ja, någonstans finns han.

Dock, de flesta som paddlar HBB har inga rekord i sikte. De tillgodogör sig unika upplevelser som består av att färdas längs omväxlande kustlandskap i enkel och okomplicerad farkost. De upptäcker ibland sidor i sin karaktär som de inte visste de hade. Och de får garanterat med sig minnen de aldrig glömmer. Och det är ju ett rekord i sig.

Jim Danielsson's andra berättelser från paddlingarna år — 1991, 1996, 2004, 2009 eller 2014