Vi kom fram till Virtakari udde i Haparanda den 13:e Aug 2004 efter att med undantag av ett dygn inblåsta på Lill-Räbben utanför Piteå ha paddlat varenda dag från solens uppgång till dess nedgång i nästan en månad.

Starten för resan var som ni kanske redan noterat Svinesunds brons fäste på den Svenska sidan. Det var en sammanbiten och beslutsam skara som lämnade Svinesund kvällen den 18: e juli och jag tror inte att vi riktigt kunde greppa eller förstå med vårt förstånd vad vi gett oss in på. Vi hade planerat noga, vi ville paddla sträckan så fort som möjligt och om möjligt putsa Petri Sutinens rekord från -99 på 23 dygn. Detta skulle ganska tidigt visa sig bli svårare än vi anat och det finns väl egentligen bara ett tillstånd vi inte kunde rå på och det var motvinden! Hursomhelst, så med den erfarenhet vi har nu efteråt så lyfter vi på hatten för Petri och konstaterar att 23 dygn förtjänar ett stort mått respekt. Nu har vi i alla fall provat och det känns enormt tillfredsställande att vi kom fram till Haparanda och kunde, trötta och väderbitna lägga händerna på riksröse 59. Den känsla som jag hade där och då av upprymdhet, glädje och tacksamhet är bland det största jag känt i livet.

Efter att ha paddlat som vi gjorde oftast mellan 10-15 timmar i kajaken varje dygn och även några dygn med upp emot 20 timmar i kajaken så blir man så klart trött i kroppen och vid i stort sett varje nattläger var längtan efter sovsäcken och ett varmt mål mat enormt stor. Det var flera kvällar när vi gick i land som man fick kämpa för att komma ur sittbrunnen, stoppa fötterna i tretton gradigt saltvatten och påbörja alla kvällsrutiner. Tältet skulle upp, maten skulle värmas, vattnet inventeras och eventuellt fyllas på, kroppen ses över, trötta muskler sträckas ut, luftmadrassen blåsas upp, se över nästa dags etapp på kartan och ladda mentalt för att paddla ytterligare en dag från soluppgång till solnedgång. Jag har fått frågan, ”Hur orkar man”? Jag tror att alla människor bär på svaret. Man tar en kort bit eller en dag i taget, försöker att för sig själv hitta mening med det man gör och motivera för sig själv varför man gör det man gör och alltid ha målet klart för sig. Knappast mentalt konstigare än att gå till jobbet men något mer påfrestande eftersom den fysiska tröttheten gör det svårare att tänka klart och förmå sig själv, sitt jag att fortsätta. För min del är det enkelt eftersom jag har hittat en nyckel i livet till att hålla motivationen på topp. Nyckeln är beslutsam målmedvetenhet. Jag var från första paddeltaget helt inställd på att paddla sträckan Svinesund-Haparanda så fort jag kunde. Jag hade också bestämt mig för att inte låta något jag själv kunde råda över få hindra min målsättning. Jag kunde redan vid starten ana känslan av att gå i land i mål och känna glädjen efter ett lyckat äventyr och den längtan efter att lyckas är fullt tillräcklig för att driva mig framåt i kajaken, paddeltag efter paddeltag, mil, efter mil, kartblad efter kartblad, vi hade för övrigt 88 stycken, tryckta i fyrfärg på vattenbeständigt papper vilket skulle visa sig var en riktig fullträff. Vid något tillfälle la vi ut ca. tio kartor för att få en god överblick men det slutade vi fort med när vi förstod hur mentalt nedslående det var att se sanningen i ett större perspektiv. Vi var så nöjda med vår lilla tillvaro som bestod av kartblad för kartblad där varje blad representerade ca. 2,4 landmil.

Vi använde Blå Kartan skala 1:100000 där en centimeter på kartan motsvarar 1km i verkligheten vilket fungerade bra för det mesta utom i skymning och dimma då öarna flöt ihop till en grå-svart massa. Vår lilla begränsade värld var uppdelad i paddling och läger. Under paddlingen hade vi en uppsättning kläder som bestod av paddelbyxor, underställströja, paddeljacka, neoprenskor, flytväst och en mössa. Allt detta var vått i stort sett hela resan och känslan av att ta på sig en kall och våt uppsättning kläder i en månads tid måste bara upplevas. Lägerdelen bestod av vindbyxa, vindjacka, fleecetröja, kalsonger, mössa, vantar, tält, sovsäck, luftmadrass ”#¥%&/()= som började läcka efter ca. 20 dygn så vi fick vila ut direkt på graniten. Urban hade 1,5 h intervaller på sin luftmadrass från fullt uppblåst och för oss andra varierade tiderna något innan man vaknade stelfrusen på graniten och fick blåsa liv i den till synes stendöda luftmadrassen. Vi åt frystorkad mat hela resan som vi drygade ut med havregryn, ett mål på morgonen samt lunch och kväll och däremellan åt vi Maxim energikakor och gel. Maten fungerade bra och man tröttnar faktiskt inte på frystorkat när alternativet är inte någon mat alls eller närmaste affär fem mil bort. Klart att man längtar efter riktig mat men frystorkat är inte så tokigt. Vår meny bestod av: Torskgryta, Pasta bolognese, Ris&Curry och en kraftigt underdimensionerad frukostblandning. Kan väl erkänna att vi gick på fäljarna i slutet och ransonerade maten en aning, fördelen är att när man väl äter så smakar det underbart!

För att kroppen ska fungera förutom att man tillför energi så måste musklerna i rygg, bröst, mage, händer och axlar stretchas ut regelbundet och särskilt i början av resan innan allt hamnat på rätt plats. En bra stark salva för att öka blodcirkulationen i musklerna är också värt att investera i. Vi använde dessutom Lanolin eller vanligt ullfett för att skydda händerna vilket fungerade utmärkt. Bästa resultatet får man om man smörjer in händerna rikligt på kvällen och tar på en tunn handske i nitrilgummi på morgonen. Någon kanske tror att man har nytta av tjocka valkar och visst har man nytta av tjockare hud men mjuka välsmorda händer är många gånger bättre än hårda valkar.

Det går inte en timme utan att man tänker en negativ tanke och i mitt huvud är de negativa tankarna som kråkor som kretsar kring huvudet och faktiskt också slår sig ner där. Jag kunde med jämna mellanrum konstatera att kråkorna landat och jag fick uppbringa all min viljestyrka för att skrämma dem på flykten igen. Jag vågar påstå att man presterar sämre när man tänker negativa tankar om sig själv, sina vänner eller om den situation man befinner sig i och de negativa tankarna tjänar inget som helst syfte! Kan man lära sig att hantera, kontrollera allt negativt och alltid snabbt vända det till nåt positivt tror jag man kan lyckas med nästan vad som helst. Vi var inte alltid överens på resan och hade mer än en intensiv diskussion men det fungerade utmärkt att tala klarspråk och vi är fortfarande bästa vänner. Resan har gett mig massor med minnen för livet och erfarenheter jag inte vill va utan, särskilt om mig själv, mina paddlande vänner och den verklighet jag befinner mig i. Kort sagt har jag fått ett större perspektiv på min tillvaro och jag kan inte längre känna leda över eller uppleva tillvaron krävande på samma sätt som jag gjort tidigare. Dessutom har jag fått möjligheten att lära mig hantera min kajak och min vingpaddel i alla former av vatten, från alla möjliga håll och all möjlig typ av vind. Klockan stannade på 26 dygn, 23 timmar och 31 minuter, dvs. med HBB regler mätt 27 dygn. Innan vi tar ut för stor glädje över resultatet ser vi fram emot att senare i höst inför juryn och mellan våra och Jim Danielsson ögon svara för vår kajakheder samt beskriva vår resa.  

Till slut så vill jag önska alla som funderar på att göra resan lycka till. Vi vill tacka alla sponsorer, alla goda vänner som trott på oss, alla uppmuntrande sms, alla glada meddelande i gästboken och alla glada hejarop.

Vi fortsätter mot nya mål… 

Hälsningar,

Daniel (Vid pennan, 2004-08-23)
Urban
Mikael