Om du paddlar hela den Svenska kusten, solo eller i grupp, men helt självförsörjande utan support från land eller båt, kan du bli tilldelad en utmärkelse som kallas Havspaddlarnas Blå Band. Hitintills har 36 personer paddlat den Svenska kusten och de flesta av dem tar det som en avkopplande semestertur på normalt 50-70 dagar och tillryggalägger en sträcka av c:a 2 400 kilometer. Ett härligt sätt att lära känna sina hemmavatten.

Några av oss har dock lite av en tävlingsnerv i kroppen och vill paddla sträckan så kort tid och så snabbt som möjligt och vi försöker slå varandras rekord. När jag startade var rekordet på 30 dagar, satt av 65-årige Jim Danielsson. Han hade paddlat en sträcka av 2 212 kilometer med ett dagsgenomsnitt av 73,73 kilometer per dag. Jag hade nu övergett min Yukon och äntrade i stället min snabbgående Avalon Viviane havskajak. Jag visste att min normala framfart med henne, är ca 60-70 kilometer per dag, så jag skulle behöva öka det genomsnittet ganska betydligt för att ha någon chans att slå rekordet.

Om norska kusten är mestadels vild och karg, så är svenska kusten nästan dess raka motsats. Det finns inga tidvattenrörelser här och sommarvädret är normalt ganska lugnt och stabilt.

Längs norra halvan av västkusten sträcker sig en skärgård med mängder av små öar och skär att smita in bakom vid behov av skyddad färdväg. Söder om Göteborg öppnas kusten mot havet och är låglänt växlande mellan sandstränder, låga klippor och lövskogsområden, men Danmark tar fortfarande emot det mesta av Nordsjöns eventuella raseri. Längst i söder går färden sedan in i Östersjön som är varken insjö eller öppet hav. Östersjön har bräckt vatten, sötare ju längre norrut man kommer och känns då ändå lite grann som en stor insjö. Vågor blir aldrig särskilt stora eller höga längs kusterna här, men på grund av det ofta grunda vattnet, blir dom branta och ilskna nog att ibland göra paddlingen till ett mycket vått och guppigt arbete. Den södra tredjedelen av Sveriges östkust bjuder åter på stora vida skärgårdar med utmärkt skydd från det öppna havet, men en bit norr om Stockholm öppnar sig kusten igen och stränderna växlar mellan barrskog och höglänt klippterräng, som delvis påminner om Norge.

Efter mina två vilodagar gav jag mig av från Halden, passerade under Svinesundsbron och ut mot Bohusläns skärgårdar. Kajaken var tung under all last. Det är tätt mellan samhällen och affärer här, men för att kunna välja närmsta möjliga väg, ville jag ha med mig så mycket proviant som möjligt redan från början.

Kanske är det inte någon briljant idé att göra turpaddling till en tävling, men jag finner det ibland ganska roande att göra den sortens harmlösa dumheter. Jag kände tävlandets spänning sprida sig i kroppen och det piggade upp mitt humör denna grå och blåsiga förmiddag i augusti. Jag visste att framför mig låg avgöranden om jag skulle göra den här överfarten, skulle det finnas en butik i byn där, eller skulle det vara slöseri med tid att ta den omvägen. Räkna avverkade timmar och kilometrar. Lite som att spela schack. Men jag hade också framför mig en varm och vänlig kust, mestadels bebodd och med vida och vackra skärgårdar.

Medvinden gav mig god fart och jag var snart inne i den monotona paddelrytmen. Min kajak skar genom vattnet, framdriven av paddeltag efter paddeltag och kroppen gjorde sitt arbete medan sinnena gick in i ett meditativt tillstånd. Landskapet växlade för min blick och kajaken gled sakta och stadigt minut för minut, timme för timme, 6-9 km/h genom det. Små städer och öar, Bohusläns röda granit gled förbi och så småningom passerade jag Hallands låglänta landskap med vidsträckta sandstränder. Och bakom mig löstes bilderna upp som moln i en het sommardag. Jag slog läger om kvällarna och låg böjd över loggbok och karta, medan mitt splitter nya Trangiakök gjorde ett välbehövligt mål mat åt mig.

Utan missöden passerade jag sträckan Helsingborg till Malmö, med tät och ständig båttrafik, men sedan körde jag rakt in i ytterligare en av dessa tröttande kulingvindar. Jag hade hoppats att Östersjön skulle bli lite hänsynsfullare mot mig, än det öppna havet jag nu lämnat. Hänsyn var väl nu inte det ord jag tänkte på, när jag fann mig våldsamt sidosurfande under en god del av en mycket arbetsam dag. Lyckligtvis var min 5,5 meter långa havskajak utrustad med roder, men det var ändå hårt jobb att hålla henne på kurs i de branta och ilsket fräsande vågorna. Solen tittade då och då fram mellan de vilt framrusande molntrasorna och Kåsebergas forntida vikingagravar lystes upp medan jag sakta kämpade mig förbi i den obarmhärtiga vinden. De höga branta vågorna dränkte och kylde ner mig och det var en högt uppskattad belöning att på kvällen få gå iland på den lugna skyddade sandstranden.

Att få i mig tillräckligt med mat, började redan bli ett litet bekymmer och detta skulle bli värre under de kommande veckorna. Jag kunde helt enkelt inte äta tillbaka all den energin jag gjorde av med när jag arbetade så här hårt. Jag förlorade en hel del i vikt under dessa veckor och hemma i Muonio efter att jag avslutat turen, åt jag som om jag aldrig sett mat förr. Under månaden efter turen åt jag upp mig 14 kilo och jag var hungrig varannan timma. Jag kunde definitivt ha utgjort skräckexempel som Viktväktarnas värsta mardröm!

Äntligen på väg norrut!

När jag passerade Öland råkade jag in i ett åskväder och jag var tvungen att paddla långt ut från land på grund av det förbannade nätfisket. Ingen vill ha elektriskt ledande kablar liggande i vattenytan vid åskväder!

Men sedan kom jag in i Östersjöns vänliga skärgårdar och belönades dessutom med en vecka av underbart sommarväder. Det kändes som paddlingen gick fortare nu, med alla öar som passerade revy. Vattnet var varmt och skönt för en uppfriskande simtur emellanåt och det var lätt att komma iland överallt. Gryt och S:t Annas skärgårdar sträckte ut sina oändliga övärldar med mjuka rundade klipphällar, slipade av det kilometertjocka istäcket för tusentals år sedan och nu uppvärmda av sommarsolen. Vid Kalles Kiosk på Harstena stannade jag och köpte några rökta flundror samt högvis med choklad.

När jag passerat Stockholms vidsträckta skärgårdar, öppnades kusten upp mot havet igen. Jag paddlade fågelvägen över den 45 kilometer breda Gävlebukten i ganska rejäl sjö och ungefär halvvägs över upptäckte jag att sittbrunnen var full av vatten. Jag var tvungen att stanna två gånger under överfarten och tömma sittbrunnen där ute i vågorna, en avancerad balansakt eftersom jag inte har någon fotpump i min kajak. När jag kom iland, med en åter vattenfylld sittbrunn, upptäckte jag att sömmen i kapellets bakkant hade spruckit upp. Detta är den lägsta delen av sittbrunnsöppningen och allt vatten som sköljt över kapellet där ute i vågorna, hade runnit rakt ner genom hålet.

Längre norrut höjer sig en bergig kust, ibland upp till 300 meter över havet, men ändå inte så karg som i Norge, och landskapet består mestadels av barrskog. Oftast hade jag inga problem att hitta bra landningsplatser, men på vissa ställen rullade rejäl sjö in över klippiga rev och jag fick försiktigt navigera in bland stenar och våldsamma brottsjöar.

Hösten närmade sig nu och jag fick några dagar med riktigt kallt och blåsigt väder, då jag till och med var tvungen att sätta på mig neoprenhuva för att hålla mig varm. Vind och höga branta vågor kom ofta in snett bakifrån och åter hade jag stora problem att hålla kajaken på kurs. Ofta paddlade jag i zig-zag för att spara på krafterna. Först ut till havs med vågorna från sidan och sedan snedda in mot kusten igen, i rak medsjö. Jag började känna av en mental trötthet nu, efter den långa färden och för lågt energiintag.

I Skellefteå var jag inne för att handla mat och när jag kom ut ur butiken, kände jag att jag bara inte kunde klara att bära kassen med alla dessa dejliga saker ända ner till kajaken. Så jag satte mig ner på marken och åt ett paket korv, en drömtårta och fem bananer. Sedan kunde jag bära ner resten till kajaken. Men folk tog det mycket bättre än jag väntat. Svenskar är ett tolerant folk.

Början av september nu och hösten hade definitivt kommit. Den sista natten av min färd campade jag på en liten ö i närheten av Luleå. Natten var stormig och träden böjdes djupt i vinden. Jag vaknade tidigt, packade snabbt ihop och paddlade i rasande fart mot finska gränsen. På eftermiddagen var det över. Jag hade paddlat Svenska kusten på 23 dagar och det var ett nytt rekord. Jag hade paddlat nästan genast tänkbara väg och min totala distans blev 2119 kilometer med ett dagsgenomsnitt av 92,13 kilometer.

Känslorna var överväldigande där i Haparanda. Mitt tält såg tio år äldre ut, men å andra sidan kände jag mig som tio år yngre. Jag hade startat min färd i början av sommaren och nu var sommaren över. Och så mycket minnen fanns där i dessa 71 dagar och nästan 500 mil.

Hösten 1999

Petri Sutinen