Den här berättelsen skrev jag 1999 efter att ha paddlat kajak runt hela Sveriges kust vid 18 års ålder. Med tanke på min unga ålder blev denna resa inte bara en lång paddelupplevelse utan även en resa som har kommit att starkt påverka mitt liv och min självkänsla. Jag skulle vilja likna det vid en annorlunda ungdomsrevolt och ett mandomsprov där jag fick klara mig helt på egen hand. Är det något man haft tid med under alla timmar i kajaken så är det att fundera och filosofera. Att förverkliga drömmar är inte omöjligt men det kan vara en lång väg att vandra, eller rättare sagt paddla...

Jag heter Thomas Johansson och sommarlovet 1999 tillbringade jag till största delen i min kajak. Mitt mål var att färdas längs Sveriges kust i kajak mellan Svinesund och Haparanda.

Det hela började dock flera år tidigare med att jag fick en egen kajak när jag fyllde 15 år. I stället för att åka moped paddlade jag kajak och jag paddlade så ofta jag kunde (och fick), sommar som vinter. Min övriga tid ägnade jag åt skolan, orientering och kompisar.

Jag trivdes bra ute till havs och mina paddelturer blev allt djärvare och längre. Allra bäst tyckte jag om att paddla i hårt väder och gav mig ofta ut varje gång det drog upp till oväder.

Tidigt bestämde jag mig för att jag skulle genomföra Blå Bandet när jag fyllde 18 år. När jag var 17 år paddlade jag fram och tillbaks mellan Nyköping och Västervik. Det var en bra tur för att testa kroppen, utrustningen och mina kunskaper. Efter sju omväxlande och lärorika dagar var jag åter i Nyköping och nu började planering på allvar inför nästa stora mål!

Efter flera månaders planering, inköp, paddelpass, eskimåsvängar, kartgenomgångar och övertalning av mina föräldrar var det äntligen dags!

Natten till den 11 juni låg jag i tältet under den imponerande Svinesundsbron som förbinder Sverige och Norge. Några timmar tidigare hade vi anlänt Svinesund i ösande hällregn. Mamma och pappa hjälpte mig att packa ur bilen och efter att ha sagt hejdå och önskat mig lycka till både en och två gånger klev de in i bilen och åkte hemåt. Själv stod jag kvar på stranden med en kajak och en massa mat och utrustning. En nyfiken katt kom och höll mig sällskap medan jag bokstavligen försökte trycka ner allting i kajaken.

Nu låg jag vaken i tältet och funderade på vad jag gett mig in på. Jag var medveten om att det jag gett mig in på skulle bli det svåraste jag någonsin gjort. Nu börjar den här resan och den kommer inte att ta slut förrän om jättelänge! Någon närmare tidsplanering än det hade jag inte, men jag visste att för varje paddeltag jag tog innebar det ett mindre kvar till Riksröse 59 uppe i Haparanda. (Det kom att bli ca 1,5 miljoner paddeltag...).

Egentligen slutade vi inte skolan förrän i morgon, men efter att ha sett den senaste femdygnsprognosen ändrade jag mig snabbt och gick upp till rektorn och förklarade att jag behövde ledigt för att vädret verkade bra på skolavslutningen. Jag passade på att nämna att det fanns en viss risk att jag skulle bli sen till skolstarten, men att jag skulle göra mitt bästa för att försöka hinna i tid. Jag ställde väckarklockan på 04.30 och somnade till ett stilla smattrande på tältduken av regnet som åter tilltagit.

Svinesundsbron

Jag vaknade några minuter innan väckarklockan ringde och när jag inte kunde höra något regn tyckte jag det var lika bra att komma iväg. Efter att ha ätit frukost och packat ihop tältet sjösatte jag kajaken och paddlade uppströms så att jag kom mitt under bron. Jag ställde om kursen, drog ett djupt andetag och tog mina första paddeltag västerut. Resan kunde knappast ha börjat bättre än att nästan ljudlöst glida fram under Singlefjordens branta klippkust i medström. Kajaken kändes trygg och stabil när den gick djupt i vattnet lastad med en veckoranson konservburkar och chokladkakor.

Efter knappt en timmes paddling såg jag min första säl, ett gråsvart huvud som tittade på mig med stora nyfikna ögon. Känslan av att äntligen vara på väg var fantastisk! Jag njöt av att ha så mycket nya upplevelser framför mig och kände mig privilegierad att kunna göra detta. Vinden ökade lite framåt dagen men paddlingen gick genom en väldigt skyddad skärgård. Efter 26 sjömil (ca 47 km) var den första dagsetappen till ända och jag mådde bra förutom att saltvattnet brände på läpparna och halsen kändes torr. Jag landsteg på Hällsö och hittade en vacker tältplats bland alla klipporna. Under middagen fick jag påhälsning av en arg svan som hade sitt bo på ön mittemot. Jag ansåg att jag låg på tillräckligt avstånd och efter att svanen gjort några fruktlösa försök att skrämma mig på flykt återvände han till sitt bo.

Nästa dag vaknade jag pigg och utvilad. Vädret var fortfarande mulet och det blåste till en början motvind. Sedan avtog vinden helt och jag tyckte det var lika bra att paddla så långt som möjligt. Jag stannade till i Hunnebostrand och det var första gången som jag rastade i en större hamn och jag letade en stund efter en bra tilläggningsplats men jag fick nöja mig med en brant stensluttning. Kom senare på att det i nästan alla hamnar finns slipers där de sjösätter båtar som är mycket praktiska att gå iland vid om man inte hittar en låg brygga. Men de ligger oftast längst in i hamnen och såhär andra dagen var jag nog inte tillräckligt världsvan och modig för att ta mig plats i hamnen. Gick upp och köpte glass och fyllde på vatten. Jag passade även på att skölja upp de saltindränkta paddelkläderna i sötvatten. Sedan bjöd dagen på vacker paddling bland öar och öppet vatten. Gick in för natten i en liten gästhamn på Lilla Kornö och slog upp tältet i närheten av en sankmark där det fanns gott om mygg!

Den tredje dagen vaknade jag av att det regnade. Usch! Enda fördelen med regn var att jag fick mer plats i kajaken eftersom jag kunde ha mer kläder på mig! Mitt på dagen rastade jag på Gullholmen och köpte frukt, godis och bröd. Sedan upphörde regnet och himlen blev helt blå. Skönt! Allt blir så mycket enklare utan regn. Under kvällen plockade jag ur all packning och torkade det som var blött. Jag packade sedan ner allting på ett nytt och bättre sätt. Efter att ha ätit en rejäl middag kröp jag ner i sovsäcken. Det kändes skönt att jag kommit så pass långt och att allt kändes bra. Det kändes inte jobbigt att vara ensam ännu.

Framåt onsdagen på den sjätte dagen började det kännas segt att paddla. Det var varmt, och jobbigt att skydda sig mot solen. Jag hade utrustat min keps med ett tygstycke som skyddade nacken vilket svalkade bra, speciellt om man blötte det i vattnet.

Genväg endast för kajaker utanför Göteborg

Jag hade nu passerat Bohuslän, Göteborg och kommit ner till Glommen utanför Falkenberg. Där hade jag tänkt ta en vilodag men samtidigt ville jag komma ner till västkustens långa överfarter medan vädret fortfarande var bra.

Sista utposten innan Laholmsbukten var Grötvik. Där skulle jag träffa farmor och farfar som bor i Halmstad. Några månader tidigare när vi varit nere och hälsat på dem hade vi åkt ut till havet och där på piren som nu dök upp framför mig i kajaken hade jag stått och blickat ut över havet och försökt föreställa hur det skulle kännas att komma paddlande här. Det kändes inte som jag hade trott, men det var däremot en skön känsla att svänga in i hamnbassängens skyddade vatten och nu skulle jag äntligen få en välbehövlig vilodag.

På stranden stod farmor och farfar och väntade på mig. Farmor hade med sig nybakade bullar som jag med stor glädje åt medan jag berättade om de senaste dagarnas äventyr. Lite senare kom en tidningsreporter som ville intervjua mig och ta lite bilder. På kvällen kom ännu en kajak in i hamnen. Det var en tysk kanotist som var på väg upp till Oslo och hade börjat nere i Tyskland. Den kvällen lovade jag mig själv att jag skulle ta tag i mina bristande engelskkunskaper någon gång när jag kom hem. Efter att ha sovit ut ordentligt och ätit frukost nästa dag lånade jag en cykel av hamnkaptenen. Sedan cyklade jag in till Halmstad för att handla och köpa en tidning. Det var en bild av mig på förstasidan och det kändes roligt att få vara lite kändis. Vädret var rätt bra och jag började fundera på om jag ändå inte skulle ge mig över bukten i alla fall. Enligt sjörapporten kl. 13.00 skulle vädret bli sämre de följande dagarna.

Jag poserar för en tidningsartikel i Hallandsposten

Så klockan tre paddlade jag iväg. Det var min första riktiga överfart och mina krafter sattes på verkligt prov. Där ute måste man lita på sig själv. Efter knappt fem timmars jobbig paddling var jag framme i Torekov och firade överfarten med pizza och glass. Senare på kvällen började det blåsa och regna ordentligt, så jag låg kvar i Torekov både söndag och måndag. Skälderviken låg framför mig och om jag oroat mig för Laholmsbukten hade jag ännu mer respekt för passagen vid Kullen!

Under dessa två dagar hann jag med mycket och det var riktigt skönt att ligga still och bara slappa. Pratade med en äldre man som höll på att göra en ny flaggstång i trädgården och tiggde till mig några träbitar som jag kunde tälja på. Glad över mitt fynd gick jag ner till bryggorna och satte mig för att tälja. Det blev en minikajak i trä som mormor och morfar skulle få. När jag satt därnere kom en söt flicka i min ålder gående mot mig och slog sig ner och började prata. Hon var på födelsedagsfest hos någon släkting som bodde i huset mittemot hamnen. Men det var tydligen inte så roligt. Hon frågade om jag ville följa med och fika med hennes kompisar på kvällen.

Det var klart att jag ville det men samtidigt var jag lite rädd för att stanna borta för länge och lämna kajak och tält helt obevakat. Vi gick för att fika och jag önskar att jag kunde skriva att det hände något mer. Men trots att jag var trygg och sällan tvivlade på min förmåga ute till havs var jag fortfarande nybörjare när det kom till att uppvakta tjejer... Jag tackade för en trevlig kväll och skyndade mig ner till tältet och hoppades att allt skulle vara kvar. Stöld och sjukdomar var nog det som oroade mig mest. Vädret gick inte att göra mycket åt utan det var bara att anpassa sig och inte slösa på krafter i onödan genom att paddla när det blåste som värst. Det jobbigaste med att ligga still var att den här färden var långt ifrån avslutad och så länge jag låg still hade jag alltjämt lika långt kvar.

På tisdagen blåste det mindre, sjörapporten sa 4-8 m/s men det låg kvar stora dyningar från gårdagen. Men nu skulle jag vidare och tidigt på morgonen sjösatte jag med siktet inställt på Kullens höga klippor. Det här var ganska nervöst. Vågorna var stora och alla landmärken försvann när jag var nere i vågdalarna. Å andra sidan hade jag bra utsikt när man lyftes upp högt av vågorna men det gällde att titta sig runt fort innan det bar av neråt igen. Nog kan det finnas både uppförsbackar och nedförsbackar till havs! Man kommer in i en viss paddelrytm där det gäller att utnyttja krafterna i vågorna och kämpa med dem istället för mot dem.

I början av överfarten hade jag vågorna snett framifrån för att senare få dem från sidan och efter att äntligen rundat Kullens fyr fick jag vågorna rakt bakifrån. Jag föredrar nog stora vågor när de kommer från sidan. Rakt framifrån är kanske säkrast men jobbigt i längden då det ofta innebär motvind och att kajaken stampar och kör in i vågorna. Rakt bakifrån kan tyckas vara bekvämt men det kan vara ganska läskigt då vågen tar tag i kajaken och man surfar iväg med vågen i en rasande fart för att sedan vridas när surfen tar slut. Rodret gör ingen nytta om man försöker styra med det utan här gäller det att förlita sig på paddeln och att ha kontakt med vattnet hela tiden för att hålla balansen. Det är givetvis roligast men knappast det säkraste sättet att färdas med stora vågor i aktern.

Vågor från sidan är dock bekvämt då de oftast bara lyfter en upp och ner och rullar vidare under kajaken. Om vågen bryter är det viktigt att man lutar sig mot vågen och sätter ner paddelbladet på baksidan av vågen som stöd. Blåser det mycket från sidan bör man välja en lägre paddelföring då vinden lätt tar tag i paddeln annars. Man bör komma ihåg att skilja på vågor och vind. De två fenomenen behöver inte alltid förekomma tillsammans. I skärgården blir det sällan ordentliga vågor trots att det kan blåsa kraftigt, medan det till havs kan ligga kvar stora dyningar trots att vinden lagt eller vridit sig. Jag gillar att paddla i vågor men gillar inte vinden så länge den inte kommer bakifrån.

Klädtorkning

Det kom att bli en tuff och jobbig överfart över Skälderviken till Mölle. Felet jag gjorde var att ha för lite vatten lättåtkomligt då vågorna omöjliggjorde för mig att öppna kapellet. Så jag fick klara mig på 4 dl vatten under fem timmars hårt paddlande. Under normala fall klarar man sig jättebra med vanliga vattenflaskor men under långa överfarter i dåligt väder skulle det kanske vara bra att ha haft något annat dricksystem. Hursomhelst överlevde jag och jag skrev i loggboken när jag klev i land på fast mark i Mölle: “Fy, vad skönt att ha klarat av det, jag älskar livet!” Sedan gick jag upp för att köpa den största glass jag kunde hitta!

Efter att ha vilat en liten stund blev jag rastlös och fortsatte ner till Domsten på eftermiddagen. Jag började nu sikta Öresundsbron långt bort i horisonten och under två dagar hade jag denna mäktiga bro som fortfarande inte satt ihop utan hade ett stort hål på mitten som vägvisare söderut.

Det var rena geografilektionen och nu såg jag också Barsebäcks kärnkraftverk. Det bästa med kärnkraftverken ur paddelsynpunkt är att det är varmt och skönt för händerna där kylvattnet släpps ut.

Slog läger och tältade i Barsebäckshamn (inte kärnkraftsverkets hamn).

Långt därframme kan man se Öresundsbron

Vaknade till en solig och vacker torsdagsmorgon. Tyckte det kändes onödigt att ha paddeljackan liggande i sittbrunnen och ta upp plats och var nära att lägga undan den. Men jag ändrade mig som tur var och lät den ligga kvar lättåtkomlig då jag påbörjade överfarten över Lommabukten. I ett annat hänseende underskattade jag också överfarten då jag struntade i att ha godis och kex nära till Långt därframme kan hands. Jag började paddla i kortärmat men ganska snart blåste det upp och sjön blev snabbt krabb och det var säkert också motström för jag tyckte att jag aldrig kom framåt. Det blev kallt i vinden och jag var överlycklig över att jag kunde sätta på mig paddeljackan. Överlycklig är väl egentligen fel ord då jag var trött med låg blodsockernivå, började frysa och bara ville bort från havet.

Så nära som jag var att ge upp nu hade jag aldrig varit och hade det funnits en plattform därute på havet där det stått “Kliv i land här och åk hem” hade jag nog gått iland. Men det fanns ingen sådan plattform, utan bara en massa vågor och snabbfärjor. Jag låste envist fast ögonen på land långt därframme och insåg att det inte fanns någon återvändo och att det enda jag kunde göra för att förbättra min situation var att paddla framåt. Jag vill minnas att jag grät och slog paddeln i kajaken, men det hjälpte inget så det var bara att fortsätta paddla. Tänka positivt var inget jag kunde göra i en sån här situation, jag var bara trött och kall, det enda som betydde något var vetskapen om att jag hade en påse fruktsoppa i packluckan.

Minnena av den jobbiga överfarten bleknade dock snabbt efter att jag kommit i land och druckit några klunkar av den livgivande fruktsoppan som rann rakt ut i mina trötta muskler och fick dem att vakna till liv igen.

Nu var jag alldeles under Öresundsbron och jag kände mig liten när jag paddlade bredvid en av de mäktiga bropelarna men trots min litenhet inför naturen kände jag mig trygg i att ha klarat av det jag gick igenom ute på Lommabukten tidigare under dagen. Jag tvivlade inte längre på min förmåga att alltid fortsätta när det blev tufft och förvånades över hur lite som krävdes för att bli på bra humör. Några dl varm fruktsoppa och mackor var allt jag krävde för att må bra och jag tänkte på hur mycket större krav man ställer i vardagslivet mot när man är ute på långtur i naturen. Det är skönt att få glömma allt vad måsten, jobb och läxor heter och bara njuta av att vara torr, varm och mätt!

Några km söder om bron ligger Strandhem, ett stugområde där min klassföreståndare och hans fru har sommarstuga. Jag slog upp tältet vid kajaken och gick sedan upp bland husen för att hälsa på dem. De bjöd på mat och på kvällen tittade jag på tv för första gången på två veckor. Nyheterna brydde jag mig inte så mycket om men tittade desto mer intresserat på väderprognosen. Jag blev jättetrött av att sitta inne i ett varmt hus och höll på att inte komma upp ur soffan när det var dags för mig att bege mig ner till tältet för att sova. På morgonen gick jag upp till en kiosk och köpte en stor ranson av kex och choklad innan jag gav mig iväg. Nu skulle jag inte återupprepa misstaget med att tappa blodsockernivån ute till havs. Freestyle med radio var något jag också ofta paddlade med för att inte tröttna på mig själv.

Idag var det midsommarafton och det var ett utmärkt paddelväder med sol och svaga vindar. Vägen ner till Falsterbokanalen gick perfekt och nu fick jag äntligen ställa om kursen österut. Tanken på att jag snart skulle vara så långt söderut som möjligt och sedan bara behöva paddla norrut gjorde mig glad. Jag kommer faktiskt ihåg vad jag åt för mat till midsommarafton – fiskbullar och potatismos var så nära sill och potatis jag kunde komma med mitt begränsade utbud av mat i kajaken.

Kåseberga hamn

På sydkusten slog jag läger mestadels i hamnar på grund av att det var lätt att landstiga och sjösätta då man slapp dyningarna som rullade in mot kusten. Nu hade jag varit ute i 17 dagar och skrev i dagboken: “Först nu börjar jag förstå vad jag gett mig in på! har inte ens kommit halvvägs men tycker jag redan paddlat oerhört långt! längtar hem!”

Det var nog här på sydkusten jag hade mina största svackor och jag kunde inte riktigt förstå hur långt jag egentligen skulle paddla. Egentligen var det väldigt lärorikt att komma till insikt om att även en tusenmilafärd börjar med ett vanligt steg. Det var ingen idé att stirra sig blind på slutmålet som nästan var ouppnåeligt långt borta utan jag fick istället ta en dag i taget och även dela upp dagssträckorna i delmål. Belönade mig själv med godis för varje udde eller speciell ö jag paddlade förbi. Jag var också trött på att dra på mig blöta paddelkläder varje morgon. Längtade efter riktigt dåligt väder så jag kunde få en anledning till att inte sticka näsan ur tältet och ta en välbehövlig vilodag!

På sträckan mellan Kåseberga och Vik blev det åskväder. Först dog vinden ut, det blev kvavt och varmt och alla fåglar flög oroligt fram och tillbaka. Molnen tätnade och sen ökade vinden för att strax följas av tunga regndroppar. Det åskade och blixtrade i över en timme. Jag tycker att det är mysigt att vara ute i åskväder bara man har en varm jacka och sköna paddelhandskar får det gärna regna hur mycket som helst så länge jag sitter i kajaken. Det blir lite meditativt och en skön omväxling mot en klarblå himmel.

Efter Åhus var det åter skönt att komma in bland öar och få byta till sjökort i skalan 1:50 000 del. Det känns som att det går dubbelt så snabbt att paddla i jämförelse med det stora 1:100 000 dels kortet som är över sydkusten. På kvällen hittade jag en jättemysig liten hamn, Tosteberga, där jag slog upp tältet. Där blev jag inbjuden till en familj som bodde i en husvagn. Det var trevligt men om jag ska vara ärlig var jag nog mer intresserad av att få gå och lägga mig och vila min kropp i stället för att sitta och prata till sent på kvällen. På morgonen kände jag mig trött när jag vaknade och det är inget bra tecken. Jag hade lite ont i höger skuldra och fick även ont i armarna efter att ha paddlat på förmiddagen. Skrev i dagboken: “Dagens höjdpunkt just nu är när jag ringer hem. Nästa är när jag somnar!”

Dagen därpå, torsdag 1/7 kände jag mig lite förkyld när jag vaknade. Jag hade planerat att paddla till Karlskrona men jag fick huvudvärk under dagen och gick in till Hallarna på Hasslö. Kände mig sjuk när jag kom iland. Slog upp tältet, ringde hem, åt mat och gick sen och la mig. Telefonsamtalet kommer nog min mamma aldrig att glömma då jag började med att skrämma upp henne med att lugnt säga: “Mamma, det värsta har hänt!” sen fortsatte jag: “ag har blivit förkyld.” För mig var det verkligen allvarligt då min hälsa var det enda som hade någon betydelse för om jag skulle klara av vad jag gett mig in på.

På kvällen mådde jag lite bättre efter att ha sovit några timmar i ett jättevarmt tält. Det skulle kanske bli bättre bara jag drack mycket vatten och kroppen fick en stunds återhämtning. På kvällen tog jag en lugn promenad på 3 km till en affär för att handla mat. Åt kvällsmat och pratade sedan en lång stund med pappa i telefon.

När jag vaknade nästa dag mådde jag mycket bättre men tvingade mig till en vilodag för att kroppen skulle få en riktig chans till återhämtning. Jag hade faktiskt slitit hårt på kroppen de senaste dagarna och det hade smittat av sig på mitt humör med ökad hemlängtan.

Men nu efter att ha vilat upp mig kändes allt mycket bättre och kroppen kändes starkare än vad jag någonsin känt mig tidigare. I stället för att tycka synd om mig själv njöt jag av min situation och skrev i loggboken: “Det här livet är ganska skönt faktiskt. Att slippa bekymra sig för morgondagen – det enda jag vet är att jag ska paddla!”

Kuststräckan som jag nu kom in på innehöll mycket grund och även öppen kust. Liksom på många ställen längs sydkusten fanns fasta fiskenät som sträckte sig inifrån land och gick långt ut i havet. Det var därför bättre att paddla en bra bit utifrån kusten för att slippa paddla en omväg på grund av näten. Tältade i Kristianopel men jag fick inte mycket sömn den natten. Vaknade vid 02-tiden av höga röster som kom från en restaurang i närheten. Det var något slagsmål och även om det inte hände mig något kändes det olustigt att tälta i närheten av fulla människor. Men nu skulle skärgården snart börja och då skulle det bli mycket enklare att hitta bra tältplatser och jag bestämde mig för att hålla mig borta från hamnar på fastlandet. Stöld, skadegörelse och att bli sjuk var egentligen det enda som oroade mig.

Fiskenät som sträcker sig ända in till land

Att paddla så här långt handlar egentligen om att återupprepa allting. Allt blir vad man gör det till och inställningen till utmaningarna är avgörande. Paddla skulle jag göra hursomhelst och det var mycket enklare och roligare att välja att vara glad!

Trots att det alltid hände något nytt varje dag och jag fick se nya platser gick det mesta på rutin nu. En vanlig dag såg ut ungefär så här: Vakna, titta på klockan. Klä på mig. Slå ihop tältet och bära ner packningen till kajaken. Packa kajaken. Äta frukost och diska. Byta till paddelkläder och packa ner resten. Krypa ner i kajaken. Koppla på radion och börja paddla–dricka vatten –paddla– äta kex! paddla! titta på fåglar, fundera, njuta! paddla. Rasta och äta mat, ev. fylla på vatten, handla och prata med folk. Byta sjökort och sedan fortsätta paddla tills det känns som att jag vill sova. Landstiga, slå upp tältet, äta mat, skriva loggbok, plocka ihop morgondagens sjökort och sedan sova!

På måndagen vaknade jag till en underbar morgon! Allt gick smidigt och jag gled ut på ett spegelblankt hav! Det var vackert att paddla rakt genom Kalmars kanal och det var mycket att titta på. Norr om Kalmar paddlade jag genom en jättesmal och mysig kanal vid Drag. Den är så smal att två kajaker med svårighet skulle kunna mötas. Egentligen är det inte mer än ett dike men det är nog en av de mysigaste platser jag paddlat på, och så är det en genväg förbi Skagenäs! Nästa dag fick jag rätt stark motvind, men det gjorde inte så mycket nu när jag paddlade bland öar. Råkade nog paddla för nära ett bo för en galen fiskmås störtdök mot mig ett flertal gånger för att jaga bort mig. Jag var noga med att aldrig paddla i fågelskyddsområden och sälskyddsområden och även med att hålla avstånd till öar där jag såg mycket fåglar.

Drags kanal

Jag njöt av att få paddla i skärgård och jag började närma mig Västervik dit jag paddlat året innan när jag var 17 år. Jag paddlade rätt långa etapper nu med ett snitt på 26 sjömil per dag där den längsta dagsetappen slutade på 31 sjömil. Det var ett vägvinnande tempo och jag kom snart in i hemmavatten! Med nyfyllda vattenförråd kände jag mig verkligen rik och mitt humör var på topp! Fredagen bjöd på ett underbart väder med en varm och svag medvind. Gick iland vid Fyrudden för att duscha och raka av skäggstubben. Paddlade sedan över Bråviken som låg spöklikt spegelblank och kom fram till Oxelösund mitt på dagen.

Där hälsade mamma, pappa och vår hund Terry mig välkommen. Även en tidningsreporter från lokaltidningen var där för att ta lite bilder och kolla hur det kändes nu när jag kommit halvvägs. Sedan gick mamma och jag in till stan för att handla mat medan pappa och Terry stannade kvar i hamnen och höll uppsikt över kajaken. På eftermiddagen paddlade jag vidare till Västra Sackholmen dit även mamma och pappa kom seglande med vår segelbåt. Jag stannade kvar hela söndagen och njöt av att bara bada och slöa hela dagen. Jag hade nu paddlat ganska precis halvvägs – ca 600 sjömil. Skrev i loggboken på kvällen:“I morgon börjar allvaret igen. Nu har jag kommit halvvägs och det är jättelångt kvar!”

Nästa dag sa jag adjö till mamma och pappa och påbörjade den fortsatta färden norrut till Haparanda. Vände mig inte om för att titta bakåt, i sådant fall hade jag kanske vänt och jag tyckte det var säkrast att bara koncentrera mig på att fortsätta framåt.

När jag ändå hade vägarna förbi Utö tyckte jag det var synd att inte gå iland och köpa det godaste brödet jag vet – Utölimpan. Passade även på att skriva några vykort innan jag fortsatte min färd upp till Kymmendö. På kvällen fick jag som vanligt myror i tältet och jag förundrades över hur de kunde hitta det lilla hålet där dragkedjorna möts. Snart byttes mina funderingar på myror till att jag hörde bräkande getter. Utanför tältet stod en flock getter och stirrade nyfiket och förvånat på mig. De bräkte en stund men tröttnade snart på mig och vandrade vidare genom skogen.

Paddlingen genom Stockholms skärgård var väldigt naturskön och det var mycket liv och rörelse ute på vattnet.

Här nedan följer dagboksanteckningar från tre dagar:

Onsdag 14/7
Tältplats: Husarö Dagens distans: 28 M (M = sjömil = 1852 m)

Vind: Sydost 6-9 m/s Väder: Molnigt, en regnskur
Paddeltider: 08.00 – 12.20, 13.35–; 16.50, 17.2– 0; 20.10

Drack för lite vatten igår! Vaknade till sol på morgonen, men sedan mulnade det på. Skönt! Det blåste mycket och till en början växlade vinden med en del motvind. Under första rasten gick jag upp till en sommarstuga och frågade om det gick bra att fylla på vatten där. De var jättetrevliga men kunde inte avvara så mycket vatten då de själva fick hämta vatten i dunkar. Såg en räv. Paddlade en stund tillsammans med ett par som var ute i en K2:a. Under nästa paddelpass hade vinden ökat och jag fick in en våg i sittbrunnen när jag hade kapellet öppet för att äta skorpor. Freestylen håller på att krångla hela tiden. Annars mår jag bra! God natt!

Torsdag 15/7
Tältplats: Fiskebyn Dagens distans: 25 M
Vind: Sydväst 5-8 m/s Väder: Växlande molnighet
Paddeltider: 09.25 – 14.35, 16.20 –; 20.10

Tog en extra sovmorgon. Hade lite ont i ryggen när jag vaknade och vilade lite mer innan jag gick upp. Hade som vanligt ont om vatten. Skön paddling hela dagen med vinden i ryggen och molnigt. Såg en fiskgjuse eller något liknande på förmiddagen. Jag kom på ett bättre sätt att förvara sovsäcken och fixade även till roderuppdragningslinan.

Väldigt mycket båtar ute men allt har gått utmärkt! Rastade och fyllde på vatten. Skönt, att äntligen ha 15 fulla liter vatten! Lagade sedan makaroner, pastasås och fruktsoppa. Hade ont i huvudet under rasten och solen hade även kommit fram. Ligger bra här där jag tältar men det var lite svårt att hitta någon bra plats att slå upp tältet på. I morgon blir det nog fin paddling. Måste köpa tandkräm och extrabatterier. Nu har jag börjat nedräkningen, men det är fortfarande väldigt långt kvar! Hoppas inte mina ben tar alltför mycket skada av det här. Börjar kännas lite konstigt i dem. Har inte kunnat lyssna på vädret då det är så dålig mottagning att jag endast får in P4.

Fredag 16/7
Tältplats: Granskäret Dagens distans: 20 M
Vind: Väst 3-7 m/s Väder: Växlande molnighet sedan sol!
Paddeltider: 08.10 – 11.40, 12.55 –; 17.50

Somnade ganska sent på kvällen igår för jag hittade en fästing som kröp på benet. Konstigt om jag inte har fler. Var väldigt varmt på morgonen idag så jag tog mig ett dopp innan frukosten. Skön paddling genom Väddö kanal. Rastade 11.40 och hade lite ont i höger sida av nacken. Handlade mat under rasten. Paddlingen har gått segt på eftermiddagen. Fy, vad skönt det ska bli att komma hem. Vill inte vara ensam mer. Bara någon kunde komma. Vem som helst. Ska nog försöka ligga i hamnar i fortsättningen.

Det har varit varmt idag och solen har tagit mycket på armarna. Skönt att det äntligen har blivit bättre mottagning på radion! Har ätit chili con carne och ris ikväll. Jobbigt att äta tillräckligt mycket! Har lite ont i handlederna och skriver jag mer nu får jag nog kramp!

Rast vid stenig kust

Paddlingen gick vidare norrut och vid Sikhjälma träffade jag trevliga människor som var ute på en grillfest. Vi spelade volleyboll och det var väldigt roligt men jag var inte med så länge då jag oroade mig för att fresta på mina redan trötta handleder mer än nödvändigt.

Liksom jag hade känt mig trött på sydkusten kom också sträckan förbi Gävlebukten att präglas av hemlängtan och trötthet. Det avtog egentligen inte förrän jag tog en ordentlig vilodag vid Kråköhamn utanför Hudiksvall och åter njöt av att paddla.

Utdrag ur dagboken från dagarna innan Kråköhamn:

!Gick upp tidigt 04.30, vädret var bra och det gick bra att paddla över den första bukten. Sedan blev det motvind och jag började också må illa. Jag blev riktigt sur på vinden och började fundera på att ge upp. Dock inte på allvar, för att ge upp existerar inte! Under rasten mådde jag också dåligt. Rastade på en liten klippa i bra skydd från vinden. Tappade ut hälften av tortellinin men det var lika bra det då jag inte var på humör för att äta.

Sedan dog vinden ut nästan helt och överfarten över Gävlebukten gick lätt. Freestylen har lagt av helt och hållet nu. Det fungerar dock bra att lyssna på den stora radion med hörlurar. Har den liggande i knäet i en vattentät påse. Lite krångligare men i gengäld är det mycket bättre mottagning. Fyllde på vatten hos en fiskare. Han var jättetrevlig och när jag skulle gå gav han mig två rökta fiskar. Har ätit dem tillsammans med pulvermos nu på kvällen. Jättegott! Alla öar består av sten, sten och åter sten så det är inte lätt att hitta någon bra tältplats. Tältar på en sommarstugetomt, men det är inget folk här och det känns inte som om jag gör någon skada. Är för övrigt jättetrött. Hjärtat bultar, handlederna värker lite och jag känner mig lite förkyld.

Nästa dag, tisdag 20/7!
Kände mig trött när jag vaknade. Var dock “tvingad” att paddla till en hamn för att fylla på godisförråden. Ville heller inte ligga still helt ensam på en öde ö utan vatten om jag skulle bli sjuk. Det började småregna under frukosten. Regnet avtog dock ganska snabbt och sedan dess har det varit mulet. Det har också varit spöklikt vindstilla och helt tyst ute på havet. Gick lätt att paddla men stannade ändå efter bara tre timmars paddlande för första rasten. Tänkte njuta av dagen men började få ont i huvudet och även känna av lite i halsen. Började bli orolig, men jag kände ändå att jag skulle klara av att paddla några timmar till för att få komma till civilisationen. Under rasten upptäckte jag också varför vattenpåsen läcker. Limningen till korken har släppt. Dålig kvalitet!

Paddlade lugnt och försiktigt på eftermiddagen!

På kvällen kom jag äntligen fram till Ljusne och mådde lite bättre efter att ha ätit mat. Jag stannade kvar dagen därpå och låg nästan hela dagen i tältet och läste böcker och åt godis. Det var någon sorts laxfestival i stan och jag gick en promenad in till stan för att titta på alla människor som fiskade.

Morgonen därpå kände jag mig bättre efter en natts livgivande sömn och när jag gled iväg ljudlöst på morgonen kändes det åter skönt att paddla. Under dagen mulnade det på alltmer och vinden tilltog även i styrka. Efter en kort rast under dagen då jag tryckte i mig en stor portion pulvermos och köttbullar ville jag snabbt tillbaka ner i kajaken för att komma fram till någon lägerplats så snart som möjligt. Vädret blev allt sämre och snart hade jag ett ordentligt åskväder över mig med blixtar och hårda byiga vindar. Allt gick bra, men man känner verkligen att man lever i såna stunder. Den hårda motvinden fortsatte och det var en skön känsla när jag kom fram till Kråköhamn. På kvällen blev jag inbjuden på kvällsfika hos en familj som bodde på ön.

Det blåste fortfarande motvind dagen därpå och det kändes onödigt att ge sig ut och stångas mot vinden. På land var det dock väldigt varmt när man kom i lä och solen lyste från en nästan klarblå himmel. Det var för varmt att ligga i tältet så jag gick en promenad på ön. För första gången på 43 dagar kändes det som om jag inte hade något att göra. Slog ihjäl lite tid med att försöka limma ihop vattenpåsen, men jag tror det är bättre att gå över till 1,5 liters petflaskor. Kändes lite jobbigt att inte ha något att göra och när jag somnade den kvällen längtade jag till att få ge mig av i morgon!

Vädret hade lugnat ner sig nästa morgon och jag kände mig glad över att åter få paddla norrut. Kusten här uppe är i stort sett öppen med många bukter och flera längre överfarter. På land bredde granskogen ut sig och stränderna blev allt stenigare. Vattnet hade också blivit märkbart kallare med en temperatur som låg under tio grader då det varma ytvattnet blåst ut till havs efter flera dagars västliga vindar.

Lunchrast på Hornslandet

Det var kallt att paddla trots att solen lyste och mina paddelkläder var ständigt fuktiga. Det värsta jag visste var att varje morgon byta de torra sovkläderna och dra på mig ett blött och iskallt underställ. Det var ingen risk att jag inte blev klarvaken och efter att ha hoppat runt och gjort åkarbrasor för att få upp värmen kröp jag snabbt ner i kajaken. Väl i kajaken blev det varmt ganska snart och det var skönare att paddla och hålla värmen än att gå iland och rasta. Även om det tar emot att dra på sig blöta kläder på morgonen är det viktigt att alltid hålla en uppsättning kläder torra till stunderna på land.

Efter att ha korsat Sundsvallsbukten kom jag fram till Härnösand där kusten dramatiskt ändrade sig med höga berg och branta klippor som stupar rakt ner i vattnet.

De kommande dagarna blåste det nordväst 7-11 m/s och de höga bergen gjorde också att vinden blev byig och vred sig. Speciellt jobbigt var det att korsa de djupa fjordarna där vinden med full styrka försökte blåsa ut mig till havs. Jag fick stundtals paddla för fullt för att inte driva över till Finland. Så fort jag vilade lite på paddeltagen och gick ner i intensitet blåste jag baklänges. Jag kände mig dock stark och med en ungdomlig våghalsighet övertygad om att jag skulle klara av allt jag ställdes inför.

Sakta men säkert närmade sig land framför kajaken och jag njöt extra mycket av att få stå på fast mark under rasten. Vinden ökade ännu mer under dagen och det kändes lite olustigt att ge sig iväg, men jag skulle framåt nu! Höll hårt om paddeln för att den inte skulle blåsa ur händerna. Drack medvetet lite vatten för att inte bli så kissnödig. Jag har alltid en avklippt mjölkförpackning med mig i kajaken till att kissa i, men det är en manöver som innebär att man måste öppna kapellet och exponera sig för vågorna som kan skölja över kajaken när det blåser kraftigt.

På kvällen kom jag fram till Ulvöhamn. Jag fick berättat för mig att Ulvön var känd för sitt fiske och att det var här de hade börjat tillverka surströmming. Funderade ett litet tag på om jag skulle gå ner till någon restaurang och prova på surströmming för första gången. Var dock lite för feg och höll mig till min egen stormkökslagade mat som magen var van vid.

Trots att jag tältade en bit ifrån hamnen vaknade jag vid ett-tiden på natten av en massa högljudda röster och skrik på avstånd. Ännu en natt med fulla personer. Avskydde det verkligen! Låg vaken och kunde inte somna om då jag oroade mig för kajaken som låg nere vid vattnet. Gick upp vid halv två och flyttade kajaken till ett säkrare ställe. Det var kanske helt onödigt, men jag sov mycket tryggare sedan.

Höga kusten

Paddlade vidare under nästa dag och efter en underbar men kall morgon var det skönt när solens första strålar skingrade morgondimman. Vattnet var endast 6-8 grader varmt (eller kallt!). Efter att ha paddlat 23 sjömil fick jag ont i vänster axel. Jag hade fortfarande ca 3 sjömil kvar till en bra tältplats och jag försökte paddla så försiktigt som möjligt.

Försökte vara positiv på kvällen och för en gång skull var psyket på topp men nu var det kroppen som sa nej. Om jag ser tillbaka på det så här i efterhand var det här nästan precis vad jag behövde mest av allt. När jag kände mig orolig för kroppen förstod jag hur gärna jag ville klara av hela färden och jag blev ännu mer motiverad nu än vad jag varit när allt kändes bra i kroppen. Jag skrev i dagboken: “Det är inte mycket jag kan göra nu mer än att vänta och se. Det känns som om hela resan hänger på en skör tråd. Men, det kunde ha varit värre!”

Kände mig lite bättre i axeln efter att ha sovit bra under natten. Det var fuktigt och droppade små vattendroppar på tältduken. Jag kände ingen stress att komma iväg och låg kvar en stund i sovsäcken. När jag lite senare kröp ut ur tältet möttes jag av tjock dimma. Allt var grått och jag såg knappt hamnpiren som låg 100 m bort.

Dropparna tilltog till ett lättare regn under frukosten men slutade snart. Jag tänkte nog att dimman snart skulle försvinna och gav mig iväg. Allt gick bra och det var aldrig några problem att paddla i dimman, men det krävde dock noggrann navigering och koll på kompassen.

Paddlade lugnt för att inte fresta på axeln i onödan. Efter 10 sjömil lättade dimman något och jag gick iland på Norrbyskär utanför Umeå. Under lunchen ökade dimman rejält och man såg bokstavligen knappt handen framför sig. Det skulle ha varit en seglingstävling utanför Norrbyskär under dagen men nu låg alla båtar i hamnen och det var nästan spöklikt vindstilla. Efter att ha funderat ett litet tag beslöt jag mig för att stanna kvar här för natten, men det sista jag skrev i dagboken innan jag somnade var: “Hoppas det blir bättre väder i morgon, men jag paddlar i vilket fall som helst för nu vill jag fram.”

De kommande tre dagarna paddlade jag rätt långa dagsetapper och allt förflöt bra utan några större incidenter. Nu började jag sikta de första cumulusmolnen långt borta vid horisonten i nordost-ostlig riktning. Det var de första tecknen av Haparanda, men jag hade fortfarande minst fem dagars paddling kvar. Torsdagen den 5/8 hade jag slagit upp tältet i Bureå och skrev: “Har fått låna en cykel här och i morgon ska jag cykla in till stan, duscha och kanske även bada bastu i segelsällskapets stuga. Känner mig trött nu. Jag har haft lite ont i kroppen de senaste dagarna, framförallt i handleder och armar. Funderar på att ta en skön vilodag i morgon. Det är kanske bra att göra det med tanke på att jag Den 56 dagens tältplats i Bureå paddlat de senaste 14 dagarna utan en hel dags vila.”

Vaknade och mådde bra! Natten hade varit kall och det kan inte ha varit mer än några få plusgrader. Jag visste inte riktigt hur jag skulle göra, men började med att gå och duscha. Efter duschen åt jag frukost inomhus och värmen gjorde mig riktigt slö. Jag kommer kanske att bli som fantomen när jag kommer hem och hellre sova på balkongen. Nej, jag tror mer på att värmen och bekvämligheten är så skön att jag inte vill vänja mig vid det här innan jag har gått i mål. Sedan cyklade jag in till centrum för att handla. Efter att ha kommit tillbaka till tältet och ätit funderade jag ännu en gång på om jag skulle stanna eller inte. Efter att ha ringt och prata med pappa bestämde jag mig för att ta en vilodag.

Cyklade in och handlade lite mer god mat och la mig sedan i en skön soffa och läste Fantomentidningar och Aftonbladet. Jag lagade även mat inomhus i ett kök. Det kändes krångligare än på trangiaköket, då jag måste diska och ställa allt i ordning. Längtar till att få paddla i morgon. Jag har haft en massa överskottsenergi idag och jag misstänker att jag kommer att få det svårt att ta det lugnt hemma. Under de två följande dagarna hände inget speciellt annat än att jag träffade trevliga människor och blev lite otålig över all tid det tog att prata. Det kändes som om jag var så nära nu och det enda jag brydde mig om var att paddla, äta och sova och varje timme jag pratade innebar en timme mindre sömn. Hörde på radion att vädret skulle bli sämre under de kommande dagarna.

Noggrann kartläsning i dimma

Nästa dag såg jag två kanotister som paddlade förbi medan jag satt och åt frukost på morgonen. Jag gissade att de också paddlade HBB och skyndade mig ner i kajaken för att paddla efter dem. Fem timmar senare tog jag min första lunchrast och döm om min förvåning när de två kanotisterna jag sett tidigare under morgonen hade valt samma ö till att rasta på! Det blev en rolig pratstund och vi kom fram till att vi nästan startat nere i Svinesund samtidigt. Utan att veta om varandras existens hade vi följts åt under hela kusten, ibland med flera dagsetappers skillnader men först nu träffats, efter 59 dagar. Vi slog följe en stund men jag höll ett litet långsammare tempo än dem och vi önskade varandra lycka till och sedan skiljdes vi åt. Efter att ha paddlat ensam så länge kändes det skönast att åter paddla själv, försjunken i mina egna tankar och lyssnande på radio. Noggrann kartläsning i dimma

På kvällen låg jag och tittade på de kvarstående sjökorten fram till Haparanda. Jag hade nu ca 46 sjömil kvar och räknade med att jag skulle kunna klara det på två dagar. Det tar mamma och pappa två dagar att åka bil upp och eftersom de lovat att möta mig med tårta i Haparanda och hämta hem mig bestämde vi att de skulle börja sin bilfärd norrut i morgon.

Men det var ingen rolig väderprognos som utlovades för morgondagen, nordost 7-12 m/s och regn. Rak motvind! Hoppas verkligen de har fel och att jag iallafall kan paddla 20 sjömil.

Vaknade till ljudet av regndropparna som smattrade på tältduken. Dock blåste det inte så mycket och jag stack iväg så fort som möjligt. Vinden ökade snabbt så fort solen kommit upp och det började bli rejäla vågor. Regnet kom och gick och som tur var så hade jag uppehåll under lunchrasten som jag tog efter nästan sju timmars hård motvindspaddling. Det gick inte snabbt framåt, på sju timmar under vindstilla förhållande skulle jag kommit långt över 20 sjömil och nu hade jag bara förflyttat mig drygt 10 sjömil. Vinden gjorde alltså att jag rörde mig framåt med bara ca 2 knop.

Under rasten inträffade egentligen det enda riktiga tillbudet under hela resan när jag gick på de blöta och hala klipporna. Jag ramlade baklänges och blev sittande i vattnet med huvudet bara några dm från en stor sten. Jag visste att det här var en stor risk och hade alltid varit försiktig när jag rörde mig på land, men någon gång kan ju alltid en olycka hända ändå. Nu hade jag tur och klarade mig undan med bara ett par blöta byxor. Jag var nog lite stressad över att jag ville fram. Speciellt när man är ensam är det oerhört viktigt att se till att man inte skadar sig då det inte finns någon som kan hjälpa en om något skulle hända. Sittande i kajaken är man relativt trygg och jag skulle vilja säga att de största farorna lurar på land, däribland att halka på klippor.

Efter rasten fortsatte jag en bit till men sen började det blåsa upp ordentligt och nu blåste säkert de utlovade 7-12 m/s. Jag kände inte för att fortsätta stångas mot vinden och bara en dryg timme efter rasten gick jag i land. Det låg sommarstugor på ön och jag blev inbjuden på mat i ovädret. Det kändes tråkigt att inte ha kunnat paddla längre under dagen och nu hade jag hela 30 sjömil kvar till Haparanda. Det skulle vara roligt att komma fram i morgon, men det var bara att vänta och se. “Vågar inte ta ut någon seger i förskott men det kanske är sista natten i tält under den här resan. Vinden har avtagit nu under kvällen och det börjar även klarna borta vid horisonten. Ska sova nu för det blir nog en lång dag i morgon!”

Under natten sov jag oroligt. Jag vaknade till och kikade ut, men det var mörkt och disigt så jag tyckte det var lika bra att sova någon timme till. Strax efter klockan 04.00 gick jag upp och till min stora glädje regnade det inte och vinden hade också avtagit.

Efter att ha ätit en extra stor frukost började jag paddla vid halv sex. Jag hade för avsikt att nå Haparanda idag och under det första passet (7,5 timmar i kajaken) fram till 13.00 paddlade jag riktigt långt. Det gick lätt och det vilade en slags speciell stämning över hela dagen. Väderprognosen stämde inte alls idag och istället för hårda vindar var det nästan helt vindstilla och regnade konstant. Molnen var så tjocka att solen inte lyckades lysa igenom och det var mörkt och dystert hela dagen.

Efter rasten började jag på allvar tro att jag skulle lyckas och nu kändes det som att det bara var att paddla på. Nu kändes det som om inget kunde hindra mig och det var som en enda lång glädjefylld målgång under de fyra sista timmarna. Det gick lätt och kändes skönt och trots regndropparna som rann ner längs mitt ansikte var jag så lycklig! Jag hade längtat så mycket efter denna stund under den senaste tiden och jag kunde inte riktigt förstå att jag inte skulle paddla i morgon. Bilderna över allt som jag gått igenom under de senaste 62 dagarna rullade förbi i mitt inre och jag kände mig uppriktigt stolt över mig själv och vad jag genomfört.

Lyckan var fullkomlig när jag strax efter klockan 18.30 rundar den sista udden och siktar mitt slutmål. Motströmmen från Torneälven var rätt stark men långt där framme siktar jag en orange prick. Det är pappas regnkappa och när jag kommer närmare ser jag även mamma och vår hund som står på bryggan och vinkar. Jag höjer paddeln i en segergest och paddlar de sista paddeltagen in mot land. På föreskrivet sätt så avslutas färden på land med handpåläggning av riksröse 59.

Regnet fullkomligt öser ner medan vi äter tårta och bär upp all packning till bilen. Till sist lyfter vi upp kajaken på biltaket och börjar färden hemåt! Jag var van vid att färdas långsamt och det kändes oerhört snabbt nu när naturen svischade förbi utanför bilfönstret. Men man vänjer sig fort vid vardagen trots att jag under en lång tid uppskattade så enkla saker som vattnet ur vattenkran.

Jaa!

Blöt men glad!