1990 instiftade den legendariske långfärdspaddlaren Jim Danielsson tillsammans med några vänner "Havspaddlarnas Blå Band" (HBB). Detta är en slags utmärkelse man erhåller om man efter vissa regler paddlar hela Sveriges fastlandskust. Reglerna är enkla och går i korthet ut på att man skall klara sig själv utan organiserad hjälp utifrån. Naturligtvis hade jag sedan en tid funderat på att göra ett försök, men sträckan är cirka 220 landmil, så det behövs en del tid. I slutet av januari 1997 blev jag efter tre års studier färdig sjukgymnast. Det var inte gott om jobb i Sverige, men i slutet av mars lyckades jag skaffa ett jobb i Norge där jag kunde börja arbeta i slutet av juni. Då jag fick beskedet tog det mig ungefär en halv sekund att inse att jag innan dess, om jag vevade på ordentligt, borde hinna paddla Havspaddlarnas Blå Band.

Ett par veckor senare, närmare bestämt den 21:a april satt jag i kajaken nere vid den norsk-svenska gränsen. Jag hade haft den enorma turen att få skjuts dit av Jim Danielsson, som själv hade planerat att paddla i Idefjorden vid denna tid.

Tyvärr hade de sista dagarna före avfärd varit mycket hektiska, de tre senaste nätterna sov jag totalt bara åtta timmar. Kartorna hade jag köpt en vecka i förväg, men jag hade inte hunnit studera dem utan hade bara lagt ut dem på golvet och numrerat dem i ordningsföljd.
 

Första dagen gick det mycket bra, tack vare kraftig medvind kom jag sjuttio kilometer. Min VKV Seagull Off-Shore har ypperliga surfegenskaper och tack vare detta var första dagen en av de roligaste jag tillbringat i en kajak, havet bjöd verkligen upp till dans! De av vinden alstrade vågorna var både höga och branta, kajaken formligen forsade fram i nedförsbacke! Ibland kom även returvågor från branta klippor och ställde till en koncentrationskrävande, men intressant oreda i vågmönstret.

Dagarna och nätterna som följde var både kalla och regniga. Någon morgon var det tunn is på kajaken. De ytterplagg jag använde på denna färd höll mig inte lika torr som de jag använder nu, det blev därför ofta långa morgnar då jag i det längsta drog mig för att dra på mig de genomblöta och kalla underställen. En man hade startat sin HBB-färd en vecka före mig, men avbrutit den därför att han tyckte det var för kallt.
 

Jag valde att inte vara inblåst något helt dygn, utan paddlade alla dagar. Den 1:a juni, efter 41 dagars färd var jag framme i Haparanda. Jag paddlade i genomsnitt drygt 53 kilometer per dag, kortaste dagsetappen blev 11 kilometer och den längsta 85 kilometer. De sista dagarna av färden flöt det omkring en del isflak i vattnet och längs strandkanten i Haparanda låg det ett tjockt lager med is flera meter upp på land.

Den stora kraftansträngningen krävde mycket energi, jag åt därför enorma mängder med mat. Normalt går jag ej ur kajaken under dagen för att rasta, men under den här färden blev jag efter en vecka tvungen att göra det i stort sett dagligen. Den huvudsakliga orsaken var att jag behövde göra plats för mer mat i magen, trots att jag skötte den saken även morgon och kväll. Jag lyckades få i mig tillräckligt med mat och gick inte ned i vikt under färden.

Jag var under hela färden mycket sliten men ändå välmående. Det var en oerhört fin upplevelse att vistas i naturen och leva med dess rytm en längre tid.

Magnus Fischer