EN HBB-FÄRD 2009

Vid 75 års ålder bestämde jag mig för att ensam paddla HBB ännu en gång. Väl medveten om att min paddlingskapacitet av naturliga skäl var på nedåtgående, började jag omedelbart att ånyo se över mina säkerhetsrutiner.

Under många år har jag kontinuerligt underhållit min rollteknik både i bassäng och utomhus. Vid årsskiftet 2008/2009 hade jag utfört 23.080 rollar, varav många, och det är viktigt, i hårt och kallt väder med full klädsel och tungt lastad kajak med tältpåsen fastsurrad på akterdäck.

På senare år har dock en förändring skett i min träning. Ej längre experimenterar jag med olika spektakulära rollar, jag har helt återgått till min basroll - den okomplicerade skruvrollen - och med den känner jag mig trygg. Enda avkallet är att jag emellanåt vickar upp kajaken med en serie små paddel-rörelser - också det en "basic" i kajakteknik.

Genom verkliga händelser har jag erfarit att en paddlare som underhåller sin rollteknik får en reflexartad förmåga att avbryta en påbörjad kapsejsning även om både kropp och huvud är nere i vattnet.

Inför HBB-paddlingen testade jag även min förmåga att från djupt vatten ta mig tillbaka in i sitt-brunnen om det katastrofala skulle inträffa att jag tvingats lämna densamma. Härvid följer nog inte min välinövade teknik helt den som förespråkas i instruktionsböckerna. Dock vill jag med emfas understryka att jag på intet sätt förkastar böckernas råd och teknikbeskrivningar, jag bara konstaterar att just för mig fungerar min egen teknik tillfyllest.

Mina kajaker har god stabilitet vare sig de är tomma eller lastade och jag har aldrig känt ett behov av monterade pontoner. Alltnog, att ligga ensam i ett kallt och upprört hav vid sidan av sin kajak med blott näsan över vattnet är en hemsk situation, även om det endast är en fråga om träning, man vill snabbt tillbaka till sittbrunnen. Vid hårt väder kopplar jag en lina mellan kropp och kajak så kontakt inte förloras.

För ensampaddlaren bortfaller kamraträddning och då återstår två alternativ. Det ena är den så kallade "re-entry and roll"-metoden. Liggande i vattnet tillser man att kajaken är upp- och nedvänd, vänder ryggen mot fören, fattar med händerna på var sin sida av sittbrunnssargen och håller samtidigt fast paddeln på bästa rollsidan, gör en bakåtkullerbytta under vattnet så benen kommer först in i sittbrunnen, trycker in sig själv på plats, spänner fast benen mot skrovets insida eller mot sargvingarna, rollar upp till ljuset och börjar andas.

Det andra alternativet är förstås att kravla upp på kajaken på ett eller annat sätt. Jag har hårdtestat olika rekommenderade tillvägagångssätt men har genom åren hittat det som passar just mig bäst. Olika kajaktillverkare har mycket förtjänstfullt på olika sätt försett sina kajaker med räddningsanordningar för att fästa paddlar och pontoner eller flottörer. Men det fordrar åtskilliga handgrepp och dyrbar tid kan gå förlorad, speciellt om sjön går hög.

Själv använder jag min huvudpaddel, "paddeln är det sista jag släpper". Med en enda rörelse för jag snabbt in det ena bladet under de båda skaften till de på akterdäck fastspända reservpaddelhalvorna. Förutom snabbheten har denna metod två andra fördelar; paddelns hela längd utnyttjas som stöd varvid bärigheten blir så stor att flottör ej behöver användas, vilket sparar ytterligare tid. En förutsättning är att paddeln har liten eller ingen vinkling, så att båda bladen ligger platt mot däck respektive vattenytan. Min paddels snabbkoppling möjliggör ändring av vinkel på mycket kort tid.

Den andra fördelen är att stödpaddeln kan fästas längre akterut än vad andra fixerade anordningar medger. Detta underlättar när man kravlar upp, eftersom i varje fall jag kan föra in benen i sittbrunnen på ett enklare och snabbare sätt innan jag roterar ned kroppen i brunnen. Under hela manövern måste kroppen lutas en aning ut mot det bärande paddelbladet eftersom det trygga stödet erhålles endast på den sidan. Väl i sittbrunnen drar jag i ett svep loss min huvudpaddel och är därmed paddelbar igen.

När jag innan HBB-starten genomfört dessa tester, kom jag till följande slutsatser: Jag märker att åldern satt sina spår. "Re-entry and roll" känns inte lika enkel och självklar som förr även om jag fortfarande behärskar den. Min metod att kravla upp på kajaken med hjälp av paddelstöd känns tung i blöta kläder och dito skor eller stövlar, dock klarar jag det om än med ganska stor möda.

Den i särklass snabbaste och minst kraftödande räddningsmetoden är utan konkurrens rollen eller den så kallade eskimåsvängen. Jag utför min basroll lika enkelt som tidigare. Ja, man behöver inte ens ha suttit i en kajak för att lätt förstå att en manöver som på mindre tid än fem sekunder bringar en kapsejsad kajak på rätt köl är den optimala.

Nåväl, förtröstansfull påbörjade jag den 27 april min färd, paddlade 30 mil i ett ibland så hårt väder att roderfästet, en metallhylsa med bajonettfattning i borrat hål, började läcka alltmer. Jag avbröt vid Ugglarps kvarn, forslade hem kajaken för reparation, återvände till Svinesund och började om på nytt den 22 maj.

Förvisso fick jag nya dagar med blåst och regn, mest på Västkusten, men jag höll mig hela tiden varm och torr, det är ett måste om mina paddelmuskler ska fungera bra. Nästan alltid, utom kanske vid stiltje och värmebölja, klär jag mig enligt fiskfjällsmetoden. Hängselkapellet upphissat över bröstkorgen, därpå flytvästen och utanpå allt en förstklassig skaljacka i gore-tex. Det enda vatten jag då får in någon enstaka gång är när sjön går så hög att vatten letar sig in via halslinningen.

Längs norrlandskusten led jag av sömnbrist på grund av värme och insekter. Sanningshalten i uttrycket "paddeln är det sista jag släpper" blev nu bekräftat på ett minst sagt realistiskt sätt. Långt ute på en fjärd kom sömnbristen ifatt mig, Jag sjöng, jag skrek, jag drack starkt kaffe, jag stänkte havsvatten i ansiktet alltmedan jag paddlade rakt mot närmsta land. Men inget hjälpte. När jag en kort stund vilade, nu nära land, medan kajaken gled framåt, hände det. Jag somnade, vaknade när kropp och huvud slog i vattenytan, med paddeln fortfarande i händerna lyckades jag i sista hundradelssekunden med en reflexräddning. Jag hade god hjälp av den vattentäta tältpåsen på akterdäck, dess flytkraft bromsade kajakens rotation nedåt och hjälpte mig att lättare få kajaken på rätt köl, påsen fungerade som ett stort flöte.

Men summan av det hela är att jag njöt till fullo av det mesta under färden. Jag kände mig mäkta privilegierad att kunna tillbringa dagarna på detta sätt. Från min första paddeltur i egen farkost den 10 juli 1981 till och med målgång för denna färd, lyder totalen i min loggbok på 109.950 kilometer och 2.431 dagar, vilket ger ett genomsnitt av 45,228 kilometer per dag.

Till sist, det kanske allra bästa: Att återkomma till hemmet och väntande hustru. Och den underba-ra återhämtningsperioden. Ja, nog är livet skönt.

Jim Danielsson's andra berättelse från paddlingarna år — 1991, 1996, 1999, 2004 eller 2014