www.havspaddlarnasblaband.se - officiell hemsida sedan 2004   
Foto: Dragets kanal - 58º50’54.63” / 17º53’ 26.59”   
 

Från Solna över Ålands hav, norrut längs Finlands kust till Haparanda Sandskär, söderut längs Sveriges kust tillbaka till Solna – så löpte och förlängdes mitt färdstreck under 1990 års färd runt Bottenhavet och Bottenviken.
På färdens fyrtionde dag nådde jag Sundsvallsbukten och förde min farkost över buktens vida vatten. Jag var kapten, navigatör, proviantansvarig, kock och
motor – allt i ett.

Jag såg på bogsvallet som bildades av kajakens framfart i vattnet. Tanken gick till de magnifika fartyg som plöjde världens hav. I Mount Prospect, en förort till Chicago, satt jag en kväll för länge sedan och samtalade med min äldsta moster, som en gång anlänt till Amerika med Lusitania, ett av de stora passagerarfartyg som förde emigranter från Europa över havet till New York. Lusitania blev sedermera torpederad av en tysk U-båt under örsta v ärldskriget, varvid 1.198 människor omkom. Tragedin berörde min moster särskilt starkt eftersom hon nyligen hade rest med fartyget.
Ånyo såg jag på svallet från kajaken. Visst plöjde även jag fram i ett hav. Visst var jag en sjöfarare i vatten som stod i förbindelse med de vatten som de stora fartygen hade färdats i.

Mer än halva Sundsvallsbukten låg bakom mig, snart skulle jag vara nära land och inte ha långt kvar till en gammal lägerplats. Tankarna återvände till samtalen om de stora fartygen den kvällen i Chicago. Jag visste att det fartyg som var snabbast över Atlanten tilldelades Atlantens Blå Band - Blue Ribbon. Ursprungligen var bandet en blå vimpel som tilldelades det klipperskepp som var snabbast mellan Australien och England.
Då slog det mig. Över Atlanten har ingen paddlat i en vanlig kajak med enbart en paddel som drivkälla – jag tror inte det är möjligt. Men vem är snabbast längs hela Sveriges kust i kajak? Varför inte ett blått kajakband? När första ruset efter nyfödda idén lagt sig och när jag konsulterat mera erfarna paddlare, ändrade jag idén så till vida att alla som paddlar kusten blir individuella innehavare av bandet oavsett hur lång tid paddlingen tar, så länge den genomförs inom ett och samma kalenderår. Därmed elimineras säkerhetsrisker som troligen skulle uppstå om endast ett band skulle innehas av den för tillfället snabbaste.

För att bandet inte skulle förknippas med Atlanten, Göta Kanal eller något annat, så vore väl namnet Havspaddlarnas blå Band lämpligt. Hade jag då det minsta anat att först Finland och sedan Danmark glädjande nog skulle följa upp med Havspaddlarnas Blåvita Band respektive Havkajakroernes Rödhvide Bånd, hade jag väl osökt funnit namnet Havspaddlarnas Blågula Band. Speciellt med tanke på att signaler kommit från Norge och Tyskland om ett eventuellt liknande band. Men ursprungliga förebilden var Atlantens Blå Band. Så namnet Havspaddlarnas Blå Band består. Jag hoppas det så förblir.

När jag landstigit i Solna efter min femtioen dagars färd runt Bottenviken och förde fram idén bland paddlare, möttes den först av många med skepsis och ointtresse. Men det fanns de med visioner och sinne för det lite annorlunda. Mikael Rosén skärskådade det regelverk jag upprättade. Erling Bengtsson förslog en glasmonter med kommande erövrares namn under blått band. Den kom sedermera i folkmun att heta "Havspaddlarnas Hall of Fame". Mats Grindvik framställde en miniatyrkajak i läder som blivande trofé för eventuella erövrare och tillverkade även nämnda glasmonter som nu är utställd hos Point 65 i Solna. Thorvald Nielsen blev en klippa i regeltolkning och Curt Ostwald ålderman i den jury som bildades.

Det eftersträvades att reglerna skulle bli så få, enkla och otvetydiga som möjligt till båtnad för både paddlare och jury. Andemeningen var redan från början att färden skulle företas i enmanskajak som långfärd, varvid paddlaren med eget sjömanskap och egen förmåga utan utomstående hjälp skulle fullfölja paddlingen längs svenska kusten.

Efter rekognosering bestämdes att startpunkten skulle vara vid Gamla Svinesundsbrons landfäste på svenska sidan och målpunkt vid riksrö se nummer 59 vid Torne älv söder om Haparanda. Paddlingen skulle genomföras från söder till norr. Detta bland annat för att paddlaren skulle konfronteras med kanske de svåraste sträckorna under färdens första del och ges tillfälle att bryta innan färden blivit allt lång. Det skulle kunna vara frustrerande att börja i norr, paddla mycket långt för att sedan tvingas bryta om Skånes och Hallands öppna kuster skulle bli för mycket.
Vindstatistiken är även gynnsammare för färd från syd mot nord. Det antogs att vissa paddlare vill börja tidigt på året vilket ofta skulle förhindras av isläget vid en start i norr. Dessutom förmodades att en del av framtids erövrare skulle jämföra det antal dagar deras färder skulle ta i anspråk. Från många sidor sett skulle då färdriktningen åt endast ett håll göra det enklare att rättvist bedöma färderna.

Den som verkligen vill paddla från norr till söder gör detta naturligtvis ändå. Man kan ju självklart paddla Sveriges kust utan att erövra HBB, som Havspaddlarnas Blå Band snart kallades.

Fem av oss kända paddlare hade redan tidigare på sina egna sätt paddlat Sveriges kust utan att följa reglerna för HBB, eftersom dessa då inte fanns. De fem paddlarna borde, om vederbörande det accepterade, upptagas som hedersmedlemmar i HBB. Så blev det. De fem paddlarna är Stig Nyberg, Olle Perlefeldt, Jan Herstad, Gustav Herstad och Tomas Herstad.
Hösten 1990 ansågs HBB vara instiftat. Reglerna var i tryck och det bildades en jury, vars medlemmar till en början blev Erling Bengtsson, Jim Danielsson, Mats Grindvik, Thorvald Nielsen och Curt Ostwald.
Vintern gick men ingen paddlare anmälde sig till start. HBB var nog ännu för okänt och den omkring 230 mil långa sträckan kanske avskräckte. Svårigheten att få ledigt från arbete under den långa tid paddlingen skulle fortgå, bidrog säkert också till att anmälningar uteblev. För att åtminstone en HBB-paddling skulle se dagens ljus, så anmälde jag mig själv till start och genomförde paddlingen våren 1991.
År 1992 passerade utan ny anmälning. Men så år 1993 satte äkta paret Lena och Håkan Jernehov fart på paddlingen och de följande åren började det rulla på. Britt-Marie Berglund tog in artiklar i Kanot-Nytt, Jörgen Wikström i Utemagasinet, Karin Mentzing i Kontaktnätet, Mattis Seppänen i finska Horisonten, Peter Unold i danska Kajakinfo och Tamsin Venn i amerikanska Atlantic Coastal Kayaker.

Det finns ingen startavgift knuten till HBB.
De paddlare som till minne av färden önskar en HBB-miniatyrkajak med eget namn kan erhålla en sådan till självkostnad av för närvarande 400 kronor.


 

Jim Danielsson instiftade Havspaddlarnas Blå Band 1990.
Jim blev förste godkända HBB:are 1991. Sedan dess har färden fullbordats av paddlare från Sverige, Finland, Danmark, Tyskland, England, Norge och Schweiz. (sorterade alfabetiskt efter förekomst)
Fem personer har paddlat hela svenska kusten på sina egna sätt innan HBB med dess regler var instiftat. Dessa personer är upptagna som hedersmedlemmar.
Till den som överväger att försöka erövra HBB kan sägas att många upplevelser av olika slag väntar den som förflyttar sig i kajak från Svinesund till Haparanda. Men det finns också en anledning att höja ett varnande finger. Se inte alltför romantiskt på den kommande färden och underskatta inte de potentiella farligheterna längs Sveriges kust.
Sträckan är lång och paddlingen kan tära på både psyke och fysik. Det finns passager som kan fordra mycket av en paddlare. Åtskilliga har avbrutit sina paddlingar därför att de, i för dem hårt väder, ansett sig komma för nära gränserna till sina personliga säkerhetszoner. Det har varit kloka beslut. Det finns paddlare som startat ensamma, men upptäckt att de psykiskt inte klarar av att vara just ensamma.

dimma_utefter_norrlandskusten
©  Erik Leonsson HBB-erövrare nr 42

Att paddla hela Sveriges kust, det är en långfärd i ordets rätta betydelse, d.v.s. en lång färd. Olika paddlare gör det självklart på olika sätt. Vissa vill pröva sig själva och sin utrustning genom att på snabbast möjliga sätt färdas från start till mål, andra gör det i ett lugnare tempo och njuter på så sätt av en för dem alldeles speciell sommar.
Antalet använda paddeldagar är alltså inte avgörande för erövring av HBB. Men att påstå att intresse för ett inofficiellt rekord inte alltid kommer att finnas, det vore att hyckla, likaväl som att påstå att en snabb färd utesluter fina naturupplevelser vore att avslöja sin egen okunnighet.
Oavsett vilket färdsätt som väljs ska självfallet varje paddlare sätta en ära i att hålla sig inom sina egna säkerhetszoner. Samtliga som genomför paddlingen lär inte bara känna sig själva bättre, de blir även för all framtid belönade med en unik upplevelse. Och det är en upplevelse som de själva förtjänat genom att med egen muskelkraft ha färdats som en följsam gäst i havets och naturens rike.
De har även upptäckt att de till synes enklaste vatten kan vara svårpaddlade när havets vrede talar, såväl som att de mest beryktade farvatten kan vara ganska bekväma att färdas över när vädret är gott, något som paddlare i alla delar av världen väl känner till.
Ett är gemensamt för oss alla som med öppet sinnelag tyst paddlar fram i våra ödmjuka enkla små farkoster, bärande på ett ursprungligt arv, sakta eller fort, dag eller natt, vi blir förunnade en livsrytm och harmoni, som inte alla vet finns där parallellt med det moderna samhället.
Och dessutom, vilken kategori av paddlare vi för tillfället än tillhör, "långfärdare", "bryggpaddlare", "gourmetpaddlare " etc. och vilken typ av kajak eller canadensare vi än paddlar, på hav, sjöar och floder, så är vi som sjöfarare alla systrar och bröder.
 
Jim Danielsson

HBB är ingen klubb, ingen förening med styrelse och stadgar,
har ingen juridisk redovisningsskyldighet.
HBB är en paddling med ett enkelt regelverk.